Vid enstaka tillfällen skakas min klockartro på socialdemokratins sans och balans av tvivel. Valet av den gode Håkan Juholt till partiledare som visade upp oroande svagheter i partiets organisation var ett sådant tillfälle. Löntagarfondsfrågan, då det visade sig hur svårt även starka ledare som Palme och Feldt hade att bromsa ökenvandringen vänsterut, var ett annat. Jag tycker också att S har märkvärdigt och oroande svårt att komma loss från den vänsterstyrda jakten på framgångsrika och kvalitetsfulla välfärdsföretag. Men som sagt; detta är enstaka undantag som bekräftar huvudregeln att S brukar hålla sig till verkligheternas frågor och problem.
Jag hoppas att detta positiva omdöme också ska komma att gälla invandringsfrågan. Tobias Baudin från LO har nu offentligt lyft upp frågan på de nivåer där den hör hemma.
Det jag förundras över är att S har i princip noll hjälp av sina närstående skribenter. På de stora ledarredaktionerna på Aftonbladet och på Dagens Arena ägnar man sig istället oftast åt verklighetsblyga inlägg från vänstermarginalerna
Av den helt dominerande frågan som just nu strukturerar om svenskt partiväsende finns knappt några spår. Yonna Waltersson på Dagens Arena avfärdar saken som borgerlighetens ”egenpåhittade spöken i invandringspolitiken”. Hos Karin Pettersson på Aftonbladet finns frågan indirekt med som ett ”rasistiskt parti med uppenbar förmåga att forma det politiska samtalet”; det vill säga som om invandringsproblemen inte fanns på riktigt.
Skribenterna tävlar om att beskriva Sverige som ett stort problemland och den kommande budgeten som en ödesfråga. Yonna Waltersson skriver att det ”finns alla skäl för Löfven att släppa sargen och lägga fram den reformagenda som hela den breda vänstern längtar efter.” Karin Pettersson skriver på Aftonbladets ledarsida ”Stefan Löfven måste inse att det är kris.”
I själva verkliga livet går svensk ekonomi som tåget. Med de knepiga majoritetsförhållanden som råder är det viktigaste att regeringen inte ställer till med en massa tok som kan skada tillväxten och arbetsmarknaden. I den verkliga världen är det sådana förväntningar som är rimliga på budgeten och på regeringen Löfven. Och i stort sett allt talar för att regeringen kommer att leva upp till dessa förväntningar.