Att skapa en fungerande bonusfamilj är ett tufft jobb. Fyra vuxna och ett antal barn ska bygga relationer och skapa en vardag där alla mår bra. Det ställer stora krav på samarbetsförmåga och känslomässig mognad.

- Det finns människor som backar inför den här uppgiften, och i stället väljer att leva som särbo. Jag har full respekt för att vissa tar ett sådant beslut, säger Christina Back.

Hon är psykoterapeut på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Linköping och har genom åren mött många barn och vuxna som lever i bonusfamiljer där det gnisslar.

Föräldern blommar upp

En bonusfamilj kan vara en stor tillgång för barnen. När mamma eller pappa träffar en ny partner kan barnet uppleva att föräldern lever upp, blir gladare, roligare och mer engagerad. Förälderns glädje över den nya relationen spiller över på barnet.

Att få halvsyskon är också ofta positivt. I relationen till ett halvsyskon finns det inte så mycket syskonrivalitet, det blir som ett mellanting mellan ett syskon och en kompis.

En styvförälder kan också vara en stor tillgång i ett barns liv, men det förutsätter att styvföräldern och den biologiska föräldern kan samarbeta med barnets bästa för ögonen.

Skilja på känslorna

Det finns många fällor som bonusfamiljer kan ramla i. Ofta handlar problemen om att de vuxna har svårt att kommunicera med varandra.

- Det finns ofta många starka känslor i en bonusfamilj, inte minst känslor från skilsmässan. Det kan vara ilska, besvikelse, avund eller en känsla av misslyckande, säger Christina Back.

- Här har de vuxna ett stort ansvar för att skilja på sina egna känslor och barnets. Som vuxen kan man bära med sig känslorna från skilsmässan länge, och det är lätt att tro att barnen också gör det. Men barn är ofta mer fokuserade på här och nu.

Se upp för offerrollen

Även om man bär på sorg och ilska efter skilsmässan så ska man akta sig för att inta en offerroll inför barnet. Om man ständigt pratar om att man blivit lämnad och vill ha barnets medkänsla i detta så känner sig barnet ofta pressat att ingå en slags lojalitetspakt. En sådan lojalitet kan kännas bra för den vuxne men skapar problem för barnet.

Innerst inne vill alla barn ha en bra kontakt med båda föräldrarna. Men om barnet tycker synd om en av föräldrarna, och har ingått en lojalitetspakt med denne, så störs balansen. Då kan barnet känna att lojaliteten kräver att han/hon tar avstånd från den andra föräldern.

- Det finns föräldrar som aktivt försöker manövrera bort den andra föräldern från barnet. Det är ofta mammor som hela tiden vill skapa en bild av att barnet inte vill träffa pappan. Där skulle jag önska att fler pappor stod på sig, säger Christina Back.

När föräldrarna har trasslat in sig i eviga konflikter och misstro, vad är lösningen?

- Prat, öppenhet, kommunikation. Om de vuxna kan prata öppet med varandra och stå ut med att det finns många känslor inblandade så behöver det inte bli så svårt. Och så ska man aldrig gå i allians med ett barn, för det har ett högt pris för barnet.

Hur ska en bra styvförälder vara?

- Det är svårt att svara på generellt. Var och en måste få forma sin egen roll i dialog med partnern, den biologiska föräldern och barnet, svarar Christina Back.

- Att ha det biologiska föräldraskapet som en mall för hur det ska vara är ingen bra idé. Man måste ha ett öppet sinne och acceptera att det här blir ett annorlunda föräldraskap. Som styvförälder kan man få en mycket viktig roll i barnets liv, särskilt om relationen till den biologiska föräldern är dålig.

Hur mycket uppfostrare och gränssättare ska man vara som styvförälder?

- Den rollen måste man ha, man kan inte ha bonusbarnet boende som en gäst i huset. Men hur tydlig man ska vara i den rollen är något som måste få växa fram i samtal med den biologiska föräldern. Man måste ha mandat för sitt styvföräldraskap.

Får man tillåta sig att, innerst inne, älska sina biologiska barn lite mer än bonusbarnen?

- Ja, man ska inte ljuga för sig själv. De biologiska barnen har man kanske lite närmare hjärtat.

Vad gör man om man helt enkelt inte tycker om sina bonusbarn?

- Det ska man helst ha känt av innan man tar beslutet att flytta ihop. Det är ett stort ansvar att bilda en bonusfamilj, för det är inte bra för barnen om det blir ännu en skilsmässa.

- Har man tagit på sig uppgiften att vara styvförälder så måste man också jobba på att få relationen med bonusbarnet att fungera, och inte ge upp för lätt. Men om det inte alls fungerar så kan det vara lika bra att man blir särbo.

Många diskuterar om det är bra eller inte med växelvis boende. Hur ser du på det?

- Växelvis boende kan vara jobbigt för alla inblandade men är ändå nästan alltid den bästa lösningen. Att ha vardag med båda föräldrarna är bra. Weekendpappor, för det är nästan alltid pappor, får inte samma föräldraroll.

- Det geografiska avståndet mellan föräldrarna betyder jättemycket för hur bra det fungerar med växelvis boende. De skilda föräldrarna gör sig själva och barnet en stor tjänst om de bosätter sig nära varandra, fortsätter Christina Back.

Om du skulle koka ihop allt detta till ett enda gott råd, vad blir det då?

- Prata med varandra. Var öppna med vad ni tänker och känner, utan att vara anklagande.

- Försök inte sopa saker under mattan för att skydda barnen, utan berätta för dem hur det är. Vi har skilt oss på grund av det här och det här, och nu vill jobba för att det ska bli så här.

- Men framför allt är det viktigt att alla inblandade vuxna kan ha en dialog med varandra. Där har alla ansvar för att det ska fungera, säger Christina Back.