-- När han boppar ska jag sträcka ut. Det hjälper så jag inte får över- eller underslag, förklarar Sara Carlsson.

Boppa är ett gammalt begrepp, åtminstone bland simhoppare i Linköping. Inte ens tränarna vet hur det kom till. Alla simhoppare har något liknande ord.

-- Bopp är ett snabbt ljud som låter högt, säger Fredrik Lundin.

Det och mycket annat lär vi oss under besöket hos simhopparna i Linköpings allmänna simsällskap.

Vi är där en vanlig träningskväll. Anledningen är enkel. Vi har nyligen fått reda på att de existerar.

Drygt 30 simhoppare mellan 7 och 17 år för en undanskymd roll i östgötsk idrott och även i den egna föreningen Lass, där simningen kan stoltsera med att vara dominerade i landet på junior- och ungdomssidan.

Lindberg lockar

Simhopp är för många svenskar detsamma som OS-guldmedaljören från 1972, Ulrika Knape, eller hennes dotter Anna Lindberg. Äldre svenskar med riktigt gott minne vet också att Sverige dominerade sporten i början av förra seklet.

I nuläget är Anna Lindberg svenskt hopp och efter henne är det glest med framgångar. Hennes framgångar ger sporten hopp,

-- När hon var med i OS 2000, så fick vi en riktig tillströmning, säger tränaren Petter Carlsson.

13-åriga Sara Carlsson är en av hopparna som hållit på längst i Lass. Hennes förebild är just Anna Lindberg.

Ungefär samtidigt som Lindberg gjorde sin OS-debut i Atlanta 1996 började Sara träna. Långt innan dess kastade hon sig ut från hopptornet vid familjens sommarstuga i Kaggebo.

-- Så länge jag tycker det är kul fortsätter jag, säger hon.

Det mesta är kul, även om det händer att hon är lite rädd.

-- Det är läskigt innan man gjort något första gången.

Svårast är bakåthoppen. Det är då tränaren får skrika bopp.

"Disktrasa"

De flesta hopparna började strax efter att Anna Lindberg kom femma vid OS i Sydney. Tolvårige Johan Magnusson är ett exempel.

-- Jag såg ett tv-program om simhopp och ville börja. Jag frågade mamma om det fanns någon klubb i närheten.

Det var två år sedan. Ungefär samtidigt började syskonen Jensen.

Maria Jensen, 10 år, ville göra som hennes tre år äldre storebror, Kalle, och började med simhopp även hon. Först var hon lite rädd och ville inte hoppa från femman.

-- Men nu gör jag det utan problem, säger hon.

Kalle i sin tur blev inspirerad av någon annan.

-- Jag går på gymnastik och där var det en kompis som sa att simhopp var roligt, berättar han.

Kompisen hade rätt. För även om simhopp kan vara både svårt och lite skrämmande, så var till och med roligare än vad det lät. Om Kalle tvingades välja skulle simhopp komma före gymnastik.

-- Svårast är Isanderska hoppet, för jag är rädd att slå i svikten när jag hoppar.

Kalle Jensen förklarar också varför de flesta torkar sig eller svikten med något som på håll ser ut som blå respektive gula disktrasor.

-- För att vi inte ska frysa och för att få ett bättre grepp.

Och de har inte tagit dem från köket hemma. Nej, snarare kunde de användas när bilen ska poleras. Trasorna är nämligen gjorde av sämskskinn.

De flesta hopparna håller även på med gymnastik. En sport som ligger nära simhopp.

I gruppen finns sedan en kort tid tillbaka till och med en före detta landslagstjej i gymnastik, Stephanie Pizzi-gnacco.

-- Det funkar bra än så länge. Jag lär mig något nytt varje gång, säger hon.

Viktigast av allt -- hon har roligt. Just det saknade hon i gymnastiken den sista tiden, därför bytte hon sport. En sak är sig lik. Hon vill satsa hårt.

-- Jag har höga förväntningar. Målet är väl landslaget i alla fall.

För att klara det måste hon lära sig att göra en A-serie där bland annat hopp med skruv ingår. Och det vill hon.

-- Om tränarna bara vill lära mig det så vill jag, säger hon.

Första tävlingen inställd

Lass har ingen hoppare som kommit över nivå C i träning, men målet är att Stephanie ska bli en A-hoppare och att Viktor Olofsson ska bli en B-hoppare.

-- Vi har för lite vattentid, men det går sakta framåt, säger Fredrik Lundin.

Lasshopparna har bara sex timmar bassängträning per vecka, motståndarna i andra klubbar har betydligt fler.

-- Ofta tränar B-hoppare sex gånger i veckan.

En bit in i träningen kommer just Viktor Olofsson och Ellen Scheidegger. De har konfirmationsläsning på onsdagar. De är två av de hoppare som i april ska tävla i södra regionsfinalen i Göteborg.

-- Jag tror inte att jag vinner direkt, men jag hoppas det går bra, säger Ellen.

Någon gång skulle hon gärna tävla på hemmaplan. Det var meningen att regionsfinalen skulle avgöras i Linköping. Hallproblem satte stopp för det som skulle bli den första simhopptävlingen i Linköping.

-- Det känns som vi kommer i andra hand, säger Fredrik Lundin.

Ond cirkel

Att det var så i början förstår han.

-- För tio år sedan var det mest på lek, men nu är det mer träningsinriktat.

-- Vi försöker kämpa för att få mer bassängtid, men det är som en ond cirkel.

Om de kunde visa bra tävlingsresultat så kanske de skulle få mer tid, men eftersom de inte kan träna så mycket är det svårt att visa resultat.

Intresset finns i alla fall. Det finns en kölista med ungdomar som vill börja. Brist på ledare gör att de inte kan ta emot fler nu, men till hösten ska fler få plats.