Östergötlands högsta punkt, Stenabohöjden, ligger i Ydre. På en gammal karta står det 327,15 meter (mätt 1869), men Roland i Gävle säger att 327,672 är det korrekta efter den senaste GPS-mätningen år 2002.

Österbymobor vi känner bekräftade: Jodå, Stenabohöjden är högst. Men lika lite som nån blir profet i sin hemstad går han upp på dess högsta berg -- som vanligt hade ingen varit där. Det är väl som med infödda parisare, dom lär inte åka upp och ner i Eiffeltornet (som alltså är 9 meter lägre än Stenabohöjden, där fick ni, fransoser!).

Leffe från Österbymo påpekade också att kyrkan i Svinhult är högsta landmärkeskyrkan i länet, det hade han känt en viss stolthet över i sin ungdom: "Dit måste ni åka!"

När vi gick ur bilen vid Svinhults kyrka, det var den 15 maj, kände vi att vi var i bergstrakter, luften var hög, ren och kall. Kyrkvaktmästaren nickade angående Stenabohöjden: högst, ja. Sen skakade han på huvet: Varit där, nej.

Vi hade fått ett annat tips när vi ändå var i krokarna: Fälths trädgård i Helgesfall. Kyrkvaktmästaren visade vägen: åk tillbaka mot Österbymo och ta sen av mot Axebo och Helgesfall. Vi åkte på lappade, rutiga vägar genom trollskogar och Emil-landskap med kulliga sammetsgräsmattor och röda stugor bak liggande gärdesgårdar gjorda av de längsta slanor.

Fälths trädgård var lättare att hitta än högsta punkten och vi var inte sämre än att vi kunde ändra oss, för Fälths trädgård var inbjudande med sin jättesamling kvist-, gren- och stubbkonst: djur, människor och skojiga trädgårdsmöbler. Vi såg inte en levande själ men det verkade vara att bara kliva på.

Snart kom Ingegerd och Karl-Erik Fälth ut och berättade om verksamheten för oss där vi gick och häpnade över trävarelserna.

Alla som uppskattar snirkliga grenar där naturen är urkonstnär har här ett eldorado.

Förutom alla möjliga och omöjliga djur borde ansamlingen av möbler få nytänkande möbeldesigner att blekna.

Bleknar gör man förresten själv vid tanken på allt arbete Karl-Erik och Ingegerd lagt ner på avbarkning, montering och behandling av föremålen.

-- Jag kan inte slå i en spik, sa Ingegerd blygsamt, men jag kan skala en gren.

Och det vill till. En del av figurerna ser inte lättskalade ut, om man säger så. Den som gjort sälgpipor och vet hur lurigt det är att knacka loss den lilla barkytan är imponerad.

Hur går man tillväga?

-- Man tar dem i saven, säger paret Fälth, och så knackar man med en hammare.

Det är nog ett lätt sätt att beskriva ett stort arbete på, misstänker man.

Hur länge har ni egentligen hållit på?

-- Jo, jag fick ett anfall i ung- domen, säger Karl-Erik, och sen dess har vi fortsatt.

I trettiotre år har de dragit hem grenar och stubbar från skogen och torvmossen.

-- Så man får förstås vara lite av packåsna också, säger Ingegerd.

Där vi stod bland märkliga möbelgrupper, fala damer, jätte- ormar och dito myggor, flamingor och dinosaurier berättade Karl-Erik med en svepande gest över bygden att han dessutom byggt sådär en tjugo stugor runtikring. Parets huvudsakliga gärning har dock varit lantbruk.

-- Det har vi drivit med två hästar, traktor var inget för mig, säger han.

Fälths verkar nöjda med sin skapelse, men vill samtidigt inte framhäva sig. På vår fråga får vi veta att trädgården en sommar -- förutom privatpersoner -- hade besök av 130 busslaster folk.

Makarna är lite av tusenkonstnärer och spelade ett par låtar på elektrifierat dragspel och gitarr innan vi gav oss iväg. På en stugdörr satt en turistkarta över bygden, med bland annat fina utsiktspunkter utmärkta. Vi fastnade för en på grund av namnet, Kungabordet. Där hade Gustav VI Adolf intagit lunch på sin eriksgata 1953 och vi ville inte vara sämre, så vi struntade helt i Stenabohöjden, den ligger väl kvar nästa gång!

Vi vinkade till Karl-Erik och Ingegerd och väntade tills traktorn kört förbi. Sonen som tagit över gården kan nämligen tänka sig andra hästkrafter!

Vi åkte ner mot Rydsnäs och tog 134:n hemåt. En bit norr om Österbymo svängde vi vänster mot Norra Vi och Kungabordet.

Platsen var perfekt för en rast, man förstod kungen: utsikten är tjusig. Det känns lite som Norrland: skog och skog och skog och vatten. Vid gården ner mot vattnet vajade en vimpel.

Vi åt våra lunchmackor och undrade vilket pålägg kungen hade haft på sina den dag han var här.

En bit bort satt en minnestavla och vi läste åter om den kungliga utelunchen. Men det fanns ytter- ligare en uppgift som fick oss att hoppa högt där vi stod mellan körsbärsblommen och en praktfull ek, ännu i knoppning: "Vädret var strålande och utsikten kunglig denna dag, den 15 maj 1953."

Ödet hade lotsat oss till samma ställe exakt på dagen 50 år senare.

Vi nådde inte toppen den här dagen, men vi såg en av världens märkligaste trädgårdar och vi var de enda närvarande vid ett kungligt jubileum.

FOTNOT: Stenabohöjden kan jämföras med Ombergs fjuttiga 263 meter. Till Fälths trädgård tar man lämpligen med kaffekorg, där finns ingen servering.