Tom Petersson: I teknikrevolutionens centrum.

Företagsledning och utveckling i Facit 1957--1972

Uppsala universitet

GUNNAR ERICSSON och Facits övriga ledning togs på sängen av elektronikens framryckning. Facitledningen satt mätt och däst, förblindad av sina makalösa framgångar inom den kontorsmaskinindustri som baserades på mekaniska produkter. Lennart von Kantzow var den ende som insåg konsekvenserna av teknikundret i Japan. von Kantzow, den klarsynte sanningssägaren, manövrerades bort under förödmjukande former av Gunnar Ericsson.

Så ser bilden av Facits uppgång och fall ut. Sedan 1972 används "exemplet Facit" i avskräckande syfte, för att illustrera hur illa det går när en företagsledning väljer att vila på gamla lagrar i stället för att blicka framåt. Boken "Med Facit i hand", utgiven av Corren 1982 med Bertil Torekull som redaktör. Den har underrubriken "En reportagebok om ett familjeföretags uppgång och fall", och är övernitisk i sin iver att nita fast bilden av Gunnar Ericsson som en inkompetent företagsledare.

Omtumlande läsning

Cementerade bilder är svåra att rubba. De står där som runor ristade i sten. Tom Petersson, forskare vid ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet, visar med sin studie "I teknikrevolutionens centrum - Företagsledning och utveckling i Facit 1957--1972", att den sanna berättelsen om Facit under Gunnar Ericssons ledning är mer komplex och mångfacetterad än den endimensionella och propagandistiska bild vi matats med hittills. Den kompletta berättelsen om Facit återstår att skriva, och Tom Peterssons rapport, som till stor del bygger på tidigare konfidentiellt källmaterial, inspirerar förhoppningvis till fortsatta studier och forskning.

"I teknikrevolutionens centrum" erbjuder omtumlande och spännande läsning. Efteråt slår mig insikten med full kraft: Gunnar Ericsson var en i flera avseenden en klarsynt och förutseende företagsledare, medveten om de disparata utvecklingstendenser som präglade den explosivt växande kontorsmaskinindustrin på 1950- och 1960-talen. Idén att bygga upp en slagkraftig marknadsorganisation genom att skapa egna marknadsförings- och försäljningsorganisationer hämtades tidigt från USA.

Insikten att Facit måste söka en samarbetspartner för att hävda sig på en marknad där de tekniktunga investeringarna krävde Joakim von Anka-stort kapital, fanns vid 60-talets början. Det var då Facit inledde samarbete med japanska Hayakawa och amerikanska Autonetics; att samarbetsförsöken stöp kan inte Ericsson lastas för. Bilden av Gunnar Ericsson som en som togs på sängen av det japanska teknikundret stämmer inte. Ändå slutade Facits framgångssaga som den gjorde. Varför?

I ett större sammanhang

Tom Peterssons skrift ger en del av svaret, men framför allt sätter han in Facits uppgång och fall i det större sammanhanget. "Värderande omdömen om företaget och ledningens agerande/.../har fällts utifrån slutresultatet, det vill säga det faktum att Facit hamnade i en svår ekonomisk kris i början av 1970-talet, och inte utifrån de förutsättningar som var gällande då besluten fattades och strategierna utarbetades", skriver han.

"Om vi skall kunna hålla vår ställning/.../måste vi/.../söka en samarbetspartner", skrev Gunnar Ericsson 1961, sedan Lennart von Kantzow motsatt sig ett förvärv av amerikanska Royal McBee, som i stället köptes av Olivetti.

Häpnadsväckande naivt

von Kantzow var vd för Facits dotterbolag Original Odhner och innehade strategiska nyckelfunktioner inom koncernen. När konkurrensen hårdnade blev dotterbolagens starka ställning i koncernen en belastning, visar Petersson. von Kantzow med flera motsatte sig Gunnar Ericssons förslag till rationalisering och samordning. Snävt och sterilt revirtänkande satte stopp för den nödvändiga omställningsprocessen. När sedan Hayakawa/Sharp dundrade in på den Europeiska marknaden med en fullt utbyggd och vässad marknadsförings- och försäljningsorganisation var loppet kört för Facit. Kunskap och erfarenheter fanns, men Facit lyckades inte tillräckligt snabbt omsätta befintlig kunskap och erfarenhet i praktisk handling - på grund av interna, organisatoriska problem.

I dag, med facit i hand, är det lätt att se vad Gunnar Ericsson borde ha gjort. Tom Peterssons skildring övertygar mig om att Ericsson ofta visste vad som måste göras. Att han inte vågade eller orkade göra det nödvändiga berodde till stor del på lojalitet med den egna släkten (von Kantzow var gift med Ericssons syster). Att utnämna von Kantzow, som identifierade sig med det "egna" företaget (Original Odhner), till strukturansvarig för koncernen framstår i efterhand som ett häpnadsväckande och naivt beslut; lika häpnadsväckande är Ericssons upprepade försvar av den i efterhand helgonförklarade von Kantzow.

Inspirera vidare forskning

Gunnar Ericsson kände stort ansvar för Åtvidaberg. Mycket tyder på att han avstod från strategiska och kortsiktigt smärtsamma beslut av omsorg om de anställda och bygden.

Facit var inte ensamt om att stupa. Få etablerade företag klarade teknikomställningen. IBM är ett. Dess framgångar byggde på att erfarenheterna från militärindustrin togs tillvara och omsattes i nya produkter, med hjälp av finansiellt stöd från staten. Facits finansiella styrka urgröptes successivt eftersom det saknades stabila finansiella nätverk.

Tom Peterssons fängslande och omskakande bild av Facit bör inspirera till vidare forskning. Den kompletta berättelsen om Facits uppgång och fall återstår att skriva.