CCC

Gyllene Tider: Finn 5 fel

EMI

JAG HAR PRECIS hört soundtracket till den svenska sommaren 2004. För det här är garanterat musiken som kommer att ligga som en ljudkuliss över landet från i dag och tills utemöblerna ställs in. Från varje trädgård där det ryker ur en klotgrill, i varje guppande segelbåt i kuststädernas gästhamnar, ur strandradion på Snäck och över campingplatser i ett midsommarfirande Borgholm kommer den att höras. "Finn 5 fel" blir årets inköp för de där som bara handlar en skiva per år. Vid nyår toppar den årslistan över sålda plattor.

Att Gyllene Tider firar 25-årsjubileum med att släppa sitt första riktiga album på 22 år, (inte ens Gessle räknar engelskspråkiga "Heartland Café") och dra på turné där man sålt 400 000 biljetter utan att knappt ens annonsera, är givetvis sommarens stora grej.

Men det gäller att skilja mellan "Finn 5 fel" som händelse och som skiva. Den viktiga frågan här är om plattan har bra låtar.

Enkla melodier

Gessle har sagt i intervjuer att det skulle låta klassiskt Gyllene Tider om det nya materialet. Det skulle vara enkla melodier och enkelt producerat. Och för den som kan sin GT-historia vimlar "Finn 5 fel" av flirtar med de tidiga skivorna.

Här finns Göran Fritzons bekanta slingor på farfisaorgeln i exempelvis "Speciell", Micke "Syd" på sång ("Hjärta utan hem"), den typiska GT-titeln "Tuffa tider", en ljudbild i "Ordinärt mirakel" som känns som hämtad från "Flickan i en Cole Porter-sång". Och så Gessles förtjusning för att sjunga "Hej hej". Orden dyker upp i ...ja, ta mig tusan praktiskt taget varje låt.

Men det vore fel att påstå att "Finn 5 fel" låter som Gyllene Tider gjorde i början av sin karriär. Snarare är ljudspåret till sommaren 2004 påfallande likt det som ackompanjerade sommaren 2003, det vill säga Per Gessles soloskiva "Mazarin". Några av låtarna på "Finn 5 fel" skrevs dessutom till "Mazarin", men har av olika skäl hamnat här.

Och vi ska nog vara glada att Gyllene Tider av i dag inte låter som man gjorde på "Moderna Tider" eller "Puls". Det vore enbart tragiskt. Bandet är inte längre 20-nånting utan 40-nånting, man är bättre musiker och musiken är bättre producerad. Det vore konstigt om sånt inte hördes. Det låter moget men fortfarande piggt - ungefär så som man vill att åldrande popstjärnor ska låta.

I inledande "En sten vid en sjö i en skog", ena A-sidan på nysläppta dubbelsingeln, visar Gessle att han fortfarande har krut i låtskrivandet. Det är en rivig bit i stil med de senaste Gyllene Tider-inspelningarna som "Det är över nu" och självfallet en given hit. Det är den folk kommer skrika efter på gräsplättarna vid Sofiero och Gränsö slott.

Det är även bra drag i "Ta mej...nu är jag din!" och Joey Ramone-hyllningen med maratontiteln "Ande i en flaska (Gabba gabba gabba come on come on karma karma)" även om de inte känns lika klockrena.

Bra och jämn skiva

De båda balladerna "Jag borde förstås vetat bättre" och "Varje gång det regnar" är också okej, medan jag inte alls förstår mig på ukelelen i "Tuffa tider (för en drömmare)" - den andra A-sidan på singeln.

I övrigt består plattan mest av rätt likartade låtar i mellantempo. Spår som "Speciell", "Du måste skämta", "Nere på gatan" och "Ordinärt mirakel" låter anonyma och vid något tillfälle far tankarna till GES (huga!). Här kunde Gyllene Tider har rensat bort två spår och betyget hade hoppat upp ett pinnhål.

"Finn 5 fel" kan ändå vara bandets bästa, eller åtminstone jämnaste skiva. Man glömmer lätt att varken "Gyllene Tider", "Moderna Tider" eller "Puls" var några fulländade album, de hade också sina svackor. Det är ju från 1989 och framåt som Gyllene Tider varit som bäst och levererat sina popsånger med snudd på hundraprocentig kvalitetsgaranti.

Nu är frågan: är Gyllene Tider tillbaka för att stanna denna gång?