Gripensatsningen i Brasilien har en uttalat social profil. Det framgår av intervjun med den nye "Jas-ambassadören" i dagens Corren.

Regeringen har utsett Christer Manhusen, tidigare svensk ambassadör i Brasilien under sex år, till att bevaka Gripenprojektets intressen i nuvarande, avgörande skede. Det är ett utmärkt initiativ. Rimligen är Manhusen, efter sin tid som ambassadör i landet, helt rätt person när det gäller att försöka övertyga de brasilianska myndigheterna om "Gripens förträfflighet", som han uttrycker det.

Förra vice statsministern och jämställdhetsministern Margareta Winberg har ju utsetts till ambassadör, men hon har ännu inte tillträtt. I ett sådant läge hade ett riskfyllt vakuum kunnat uppstå. Den risken är nu avvärjd.

Export av vapensystem, även när det handlar om försäljning till demokratiska stater som Brasilien och Sydafrika, är inte moraliskt helt okomplicerat. I grunden handlar det givetvis om att också dessa länder har rätt att försvara sig. På det planet finns således ingen moralisk "komplikation" alls.

Men samtidigt är Brasilien, liksom Sydafrika, ett land med stora sociala problem. Fattigdomen är utbredd. På sina håll förekommer till och med svält. Sydafrika är förlamat av aidsepidemin.

Man kan därför ställa sig frågan om det är moraliskt försvarbart att Sverige medverkar till att dessa länder satsar en massa pengar på militära projekt.

Den frågan var särskilt svår när det gällde Sydafrika, då det i det fallet också fanns en viss inhemsk opinion som motsatte sig Gripen-satsningen.

Men så är det inte när det gäller Brasilien, i varje fall inte enligt Sveriges nye "Jas-ambassadör". I stället framgår det av intervjun att det svenska erbjudandet har en för Brasilien - liksom för Sverige -- mycket tilltalande, social dimension.

Sverige erbjuder insatser på många områden, inte minst på den sociala sidan, som motprestation. Att just detta faktum kan komma att ha stor betydelse för den brasilianska regeringens beslut har för övrigt också nya ambassadören Margareta Winberg särskilt framhållit.

Det är inte bara det att svensk industri i allmänhet har ett mycket gott rykte i Brasilien. Den svenska, industriella närvaro i landet har en historia på hundra år. Särskilt noterbart är att inget av dessa företag svikit Brasilien under denna tid. Svenskarna har stannat när andra flyktat.

Och de svenska företagen har varit sociala föredömen. Christer Manhusen berättar att de haft en tradition att behandla sina anställda väl, av att visa prov på social medvetenhet. Svenska företagsledare har verkat i olika sociala sammanhang till gagn inte bara för sina anställda utan också för det omgivande, lokalsamhället.

Här tycks gömma sig en riktigt intressant och sedelärande historia, som väntar på att lyftas fram och återges i mer samlad form. Redogörelsen för den svenska, sociala industritraditionen i Brasilien känns ju särskilt pikant i en tid då vi lärt oss att förknippa delar av svenskt näringsliv med allt annat än "social medvetenhet" eller med ens någon medvetenhet om att vara en del av ett samhälle. Någon känsla för detta, och ännu mindre för det ansvar som följer därav, märks inte hos de direktörer vars affärer nu rullats upp inför oss.

Nyligen förklarade en utvärderingskommission i Tjeckien att Gripen är dess förstahandsval. Detta konstaterande är givetvis ett nytt, starkt argument i den nu förestående slutspurten av lobbyarbetet för Gripen i Brasilien.