Härmed vill jag bli entledigad från uppdraget som vice ordförande i partidistriktets styrelse. Jag vill också förklara varför.
För drygt två år sen när ordföranden och jag blev valda kändes det mycket bra, trots att det var resultatet av en kompromiss. Jag var riktigt taggad att vara med och vitalisera vårt partidistrikts kultur, politik och styrka gentemot övriga partier och partidistrikt i landet. Det första jag gjorde var att per mejl och samtal göra tydligt för ordföranden att jag ville vara en aktiv och delaktig vice med inflytande, vilket jag uppfattade att han uppskattade och välkomnade. Det var mycket som kunde förbättras, till exempel arbetsformerna för styrelsen, ett breddande i de politiska utspelen och kanske framför allt en ökad delaktighet och ett synliggörande av fler ledande socialdemokrater i hela länet. Ordförande och jag var till synes överens om täta kontakter i alla frågor av vikt, att kalla till möten gemensamt, att införa presidiemöten före varje styrelsemöte och allmän öppenhet och dialog.
När jag nu summerar de dryga två åren kan jag konstatera att av den mil jag hade velat tillryggalägga vid det här laget har jag inte ens kommit en kilometer. Väldigt lite av mina förväntningar och ordförandens löften har infriats. Har ni gått grundkursen kring härskarteknikerna skulle ni kunna pricka av de allra flesta punkterna genom att se tillbaka på mina två år som vice i detta partidistrikt. Presidiemöten glömdes ideligen bort. På överläggningar kunde jag sitta ensam utanför medan det dracks whisky på rummet timmen före middagen. Jag inbjöds inte till ordförandeträffar alls, alternativt bjöds in muntligt utan att få tillgång till de handlingar som skulle diskuteras och vid ett tillfälle också utan att veta att den första punkten var min där jag skulle tala under rubriken nationell politik utan någon som helst förberedelsetid. Senast i onsdags stod min plats tom på ett möte i riksdagen med CDUTE-regionen eftersom ordföranden återigen missat att informera mig. Och visst finns det olika kulturer i olika partidistrikt, men i många är det ändå vanligt att man bjuder in distriktets vice ordförande till ombudsträffarna inför kongressen, särskilt om denne poängterat att hon vill vara aktiv och delaktig. Inte ens när ordföranden bjuder in till ett möte om partiets studier, där jag borde varit inbjuden i två funktioner - som vice i partidistriktet och som ordförande i ABF - känner jag till träffen, utan får höra talas om den genom ABFs ombudsman som är inbjuden.
Så kom beskedet om Labans tjänst hos Mona Sahlin och den vakans som därmed uppstod i Östergötlands partidistrikt. Verkligen häftigt och samtidigt trist, eftersom det lämnar ett stort tomrum i länet efter en färgstark och driftig ombudsman. Men också en möjlighet att skapa ett nytt lag. Självklart hade ordföranden redan en färdig lösning på detta och meddelade mig sitt förslag. Ordföranden själv skulle arvoderas under hösten och från och med årsskiftet skulle Linköpings AK-ombudsman kliva in och jobba som distriktsombudsman fram till valet. Jag invände genast att jag var mycket tveksam till båda delarna i förslaget.
Mina skäl var och är följande. Att arvodera en ordförande som på så sätt i princip skulle få möjlighet att bedriva personvalskampanj inför sin egen kandidatur för partidistriktets medel känns inte etiskt försvarbart. Särskilt med tanke på hur ifrågasatt den kandidaturen är runt om i länet där många menar att han har betydligt lägre stöd än dem han i så fall skulle peta ned på listan. Ordförande backade sedan på denna punkt eftersom han insåg att han inte kunde driva igenom den ensam.
Att lyfta in Linköpings arbetarekommunombudsman på partidistriktsombudsmannaplatsen kändes och känns inte heller bra. Inte bara för att det finns ett mönster i vilka som finner honom kontroversiell - kvinnor - utan också för att han inte skulle komplettera laget utan snarare riskerar att cementera den kultur som råder och som jag har jobbat för att bryta. Det är svårt att ta nya vägar när de gamla är så invanda, men ett nytt lag på expeditionen hade kunnat göra det om vi hade valt någon med en ny profil.
Om det inte hade funnits någon annan tänkbar person som kunnat hoppa in och ta jobbet hade det hela varit ett faktum och det bör tilläggas att Linköpings ombudsman naturligtvis också har en rad förtjänster och säkert kommer att göra ett bra jobb. Men under dessa veckor har en rad kompetenta namn lyfts, såväl externa som interna. Så snart ett nytt namn diskuterats har dock partidistriktets ordförande kommenterat detta men denna person måste ställas mot Linköpings arbetarekommuns ombudsman trots att jag så tidigt i processen sagt att det är ett namn vi aldrig kommer att bli överens om. Ordförande har också gång på gång skickat signaler utåt att han och jag fortfarande har hans namn med oss, trots att vi flera gånger kommit överens om att han inte skulle säga så.
När vi så slutligen hittat en annan kandidat med brett stöd i såväl Linköping som Norrköping och resten av länet, intervjuat henne och båda varit väldigt nöjda med vad vi fått höra, lyfter ordförande till min stora förvåning ändå Linköpings AK-ombudsmans namn på nytt. Några dagar senare meddelar han mig att han också bestämt sig för honom, trots att han vet att det leder till att jag avgår och att han har flera centrala företrädare emot sig i det beslutet. Han förklarar sig med att de två kandidaterna är likvärdiga och lika kompetenta men att den man han valt har lite större erfarenhet av det organisatoriska arbetet i en valrörelse. Att hon suttit i SSU:s nationella valledning och varit förbundssekreterare för studentförbundet är alltså inte tillräckliga organisatoriska meriter, utan det lilla erfarenhetsövertag som ordförande menar att Linköpings AK-ombudsman har är tillräckligt för att han ska offra sin vice.
Det är nu jag inser att hela rekryteringsprocessen varit ett spel för gallerierna. Ordförande vill inte bygga ett vinnande lag där man kompletterar varandra. Han vill fylla luckan med någon som är så lik honom själv som möjligt och kan stötta honom, inte hela partidistriktet. Beslutet var redan fattat när förslaget lades fram för mig för någon månad sedan. Ordförande har hela tiden inför mig låtsats att så inte varit fallet medan han skickat signalen att Linköpings ombudsman varit vårt namn till andra runtomkring. Med tanke på det arbete jag lagt ned i rekryteringsprocessen och på den bristande respekten för såväl Roger som andra kandidater som tillfrågats och intervjuats känner jag mig därför naturligtvis både besviken och lurad å mina egna och deras vägnar.
Jag beklagar beslutet i sak, eftersom jag tror att det är omöjligt att bryta en kultur om man är för nära och till och med en del av den och svårt att göra ett bra arbete när så många hade velat se någon annan på platsen. Jag tror också att det för med sig en olycklig utveckling i länet eftersom det blir ett ännu mer uttalat Linköpingsfokus. Men mest av allt beklagar jag det spel för gallerierna som denna rekryteringsprocess varit. Och då är det bara toppen på det isberg jag försökt knacka ned de här två åren som gått.
Som ni har läst ovan finns det alltså många dimensioner i de svårigheter jag upplevt under de här två åren. Den förkrossande manliga dominansen på poster som ledande företrädare och anställda är en av dem. Det ökade utrymme Linköping tar, till viss del på bekostnad av Norrköping, men framför allt på bekostnad av länets mindre kommuner, är en annan.
Det är dock viktigt för mig att poängtera att mitt beslut inte är direkt kopplat till någon av dessa. Så svart och vitt är det inte för mig. Jag har stöd från och stöttar naturligtvis både en rad linköpingsbor och en rad män som jag har förtroende för. För mig handlar det i första hand om att mitt förtroende för, och min tillit till, den ordförande jag finner så opålitlig är helt slut och att jag inser att det inte heller inom överskådlig framtid kommer att finnas några möjligheter att bryta den kultur som råder.
Jag har varit föreningsaktiv sedan i fjortonårsåldern och suttit i en rad olika styrelser under åren. Aldrig någonsin har jag varit med om något liknande. Om min vice ordförande i ABF skulle ha den typen av invändningar mot mig som jag haft mot partidistriktets ordförande skulle jag skämmas ögonen ur mig och göra allt för att för att få vår relation att funka igen. I stället säger han för femtioelfte gången hoppsan, nu blev det visst lite tokigt igen, jag lovar att bättra mig. Till slut tar energin och tålamodet slut och kvar finns bara frustration. För mig har det blivit omöjligt att arbeta med så mycket motstånd och omöjligt att fortsätta vara med och ta ansvar för något som jag inte har något som helst inflytande över.
Flera av er som får detta brev blir inte förvånade. Jag har haft flera samtalspartners de gångna åren och försökt inhämta goda råd och tips från andra, alltifrån kvinnodistriktets ordförande till mina heltidare i Norrköping, riksdagskollegor och partisekreteraren. Jag har varit på vippen att avgå tidigare men blivit övertalad att stanna eftersom man sagt mig att det blir ännu värre utan dig. Det stödet vill jag tacka för och jag hoppas att det finns kvar i den politiska gärning jag utför utanför partidistriktets presidium - som aktiv partiarbetare, riksdagsledamot, ABFare och så vidare. Nu hoppas jag på ett svar från partidistriktets ordförande samt på en nyvald vice som orkar baxa partidistriktet lite längre än jag. Gärna en kvinna med skinn på näsan och gärna från Norrköping eller någon av de mindre kommunerna. Hon kommer att få mitt hundraprocentiga stöd. Men det är förstås upp till er att hitta henne.
Med vänlig hälsning
Louise Malmström