Vad vi hör från dem som flyr är att övergreppen mot gatubarn fortgår och att situationen förvärrats för de unga som måste tvångsarbeta, säger Kim Keon-Woo, som är aktiv i organisationen Now Action for Unity and Human Rights (NAUH), under ett kort Sverigebesök.
Barn bör få vara barn överallt i världen, även i Nordkorea.

Såg ihjälskjutningar

Artikelbild

| Nordkoreas diktator Kim Jong-Un och USA:s president Donald Trump vid de båda ledarnas senaste toppmöte i Vietnam i februari. Arkivbild.

Hans uppfattning delas av Arnold Fang, Nordkoreautredare vid människorättsorganisationen Amnesty International. Trots haussade toppmöten om nedrustning och ekonomiska samarbeten har Pyongyang inte förbättrat sig på människorättsområdet, anser han.

Offentliga bestraffningar är lika vanliga och medborgarnas kommunikation kontrolleras om möjligt ännu hårdare. I dagsläget är det är i princip omöjligt för en nordkorean att ha kontakt med närstående i andra länder utan en telefon som smugglats från Kina.

Problematiken är bekant för Kim Keon-Woo. Han tillbringade sin barndom i staden Musan, nära Kinas gräns, och gick i en av stadens två allmänna skolor. Där var bestraffningar en del av vardagen.

Lärarna undervisade oss främst med slag, inte med ord. Och de var så auktoritära, elevrådsordföranden valdes inte av eleverna – i stället utsågs den som gav lärarna störst muta, berättar han.
Artikelbild

| Nordkoreas diktator Kim Jong-Un. Arkivbild.

Bestraffningarna genomsyrade hela samhället, enligt Kim. Det var inget som stod i lagen, men lagen övertrumfades av den nordkoreanska ledarens agerande och hans exempel följdes av alla medborgare. Det innebar våld i många familjer – och i samhället.

Det fanns inte en enda nordkorean i mitt grannskap som inte hade bevittnat en offentlig avrättning, en ihjälskjutning, hävdar han.
Artikelbild

| En militärparad som hölls i diktaturen Nordkorea i fjol. Arkivbild.

Över gränsflod

Hungern var också ständigt närvarande. Kim Keon-Woo hade inga syskon och hans föräldrar var läkare som ibland fick betalt i majs eller alkohol. Därmed hade familjen det något bättre än grannarna, men långt ifrån tillräckligt.

Jag är inte förtjust i potatis. Det var i huvudsak det vi åt – kokt och i soppa, berättar han med ett snett leende.
Men vår grannfamilj, som bestod av en ensamstående mamma och tre barn, hade det ännu svårare. Modern jobbade på rismarknaden men fick inte äta något av det hon sålde utan försökte köpa annan mat för det lilla hon tjänade. Senare hörde jag att hennes son, min vän, svultit ihjäl.

När Kim Keon-Woo var i de tidiga tonåren kollapsade det statliga distributionssystemet, vilket gjorde det ännu svårare för familjen att klara sig. De bestämde sig för att fly. Efter att ha mutat gränsvakter simmade de över gränsfloden mot Kina, i princip nakna, och vandrade sedan åtta mil till fots. Det första hus de knackade på visade sig tillhöra en lokal polischef, en godhjärtad sådan.

Under vår första tid i Kina tvingades vi leva helt tysta och gömda, i ett hus som skulle se ut som det var övergivet. Det var traumatiserande för mig som just kommit i puberteten. När vi väl nådde Sydkorea tog det lång tid för mig att återhämta mig – jag var både blyg och rebellisk.

Öka pressen

De erfarenheterna har Kim Keon-Woo tagit med sig in i arbetet med NAUH, som från Sydkorea söker kartlägga och stärka barnrättsläget i Nordkorea. Hans rundresa i Europa sker i Amnesty Internationals regi, med anledning av att FN:s människorättsråd i Genève håller på att utvärdera Nordkorea. I Amnestys rapport till rådet heter det att "systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna – fångläger, tortyr, försvinnanden – fortgår".

Sverige och världssamfundet kan öka pressen på Nordkorea så att barn, i synnerhet gatubarn, tas omhand bättre. Fram till nu har vi bara hört ord och inte sett någon handling, säger Kim Keon-woo.