Mycket av brandlukt finns inte kvar och skräpet är bortstädat från kyrkogården. Men det krasar när vi trampar omkring bland krossade tegelpannor innanför kyrkmurarna. I fönsterkarmen ligger drivor av smält glas. För ett otränat öga ser allt ut som en enda röra.
Men i röran gör experterna fynd. Jan Eriksson, kyrkoantikvarie vid länsstyrelsen, pekar ut historien: Först den lilla romanska kyrkan från 1100-talet, inte bredare än tornet. På 1200-talet byggdes tornet på västra gaveln.
Vid 1300-1400-talet förlängdes kyrkan och det var troligen då man slog valv av tegel. De målningar som nu hittats härrör säkerligen från denna tid.
- Måleriet har varit rött, säger Sten Peterson, konservator och specialist på kalkmåleri i Östergötland.
Men nu ser det gulbrunt ut, och experterna misstänker att det beror på brandens påverkan. Små bitar av måleri återstår på södra väggen, vilket tyder på att hela kyrkan kan ha varit bemålad. Man kan skymta figurer och stjärnor.
Det finns också en draperimålning i koret, en smyckning runt altartavlan.
Åke Nisbeth, även han expert på kalkmåleri i Östergötland, ska kopplas in på fallet. Det är till och med möjligt att han kan avgöra vem som kan ha hållit i penseln.
Om det fanns några målningar på långhusets norra vägg så förstördes de när kyrkan förstorades på 1700-talet. Ett litet dike bland tegelpannor och bråte avslöjar att den gamla grunden kan ha kommit till användning då. Vid en dörr på norra sidan syns att en målad sten återanvänts.
Bland stenarna ligger rester av orgeln, pipor, skruvar från 1700-talet.
- Här är ju massor! Niclas Fredriksson, orgelspecialist från riksantikvarieämbetet i Stockholm, går runt och rotar och fotograferar.
Det är ett sorgearbete. Få spelbara orglar av Linköpingsbon Jonas Wistenius finns kvar nu.
- Allt kulturarv är omistligt. Och ingen orgel är den andra lik, säger han.
Nu gäller: räddas vad som räddas kan. Många svåra frågor måste få svar.