Jag är väldigt svag för musikaler. Ingen annanstans erbjuds så härligt tydlig underhållning. Om någon av karaktärerna är ledsen så ser vederbörande självfallet ledsen ut.
För att inte någon ska missa ledsenheten sjunger karaktären samtidigt att hen är ledsen, detta till tonerna av ledsen musik.
Om någon ouppmärksam åskådare missat dessa tydliga pilar pekandes rakt på karaktärens inte alls muntra sinnelag riktar man därtill en ledsen grön lampa rakt i ansiktet på rollinnehavaren samt kör en textmaskin med texten ”jag är ledsen” längst fram vid scenkanten.
Kort sagt – alla förstår att vederbörande inte är det minsta glad.
Det träffar mig rakt i hjärtat och jag gråter, jag gråter floder, det rinner tårar via bröstet ända ner i byxorna – och jag känner mig lycklig. Där och då är det precis vad jag vill ha.
Mina vänner känner inte alls som jag. De tycker tvärtom att det blir för mycket av det goda och att det känns lite larvigt. Således går de inte på musikal och jag förstår dem. Man vill ju inte förspilla sitt korta liv på något man vet att man inte gillar.
Samma sak gäller sociala medier. Vi vet vad som erbjuds. När vi loggar in på Facebook kommer vi att mötas av en och annan intressant länk men mestadels bjudas på bilder av barn iförda tokiga solglasögon, semestrande fötter, avfotograferade maträtter eller groupies (begrepp känt från melodifestivalen) på gamla gymnasievänner som dricker färgglada drinkar.
Man får veta hur långt en gubbe man nästan känner har joggat och hur lång tid det tog samt att ens gamla flickvän har fyllt år eller färgat håret.
Det kan knappast komma som en överraskning för någon att det är så utbudet ser ut. Ändå gnälls det något kopiöst! ”Det är bara en massa trams!” ”Folk ägnar sig bara åt en massa självförhärligande” och ”Fan vad mycket skit folk delar!”
Om mängderna med gnälliga synpunkter på Facebook hade haft en vikt skulle de väga … jättemycket.
Om jag vill se en actionfilm så köper jag rimligtvis inte biljetter till Miss Saigon för att senare gnälla över att det var en kvinna med grönt ljus i ansiktet som sjöng att hon var ledsen till sorgsen musik och inte The Avengers jag fick se. Jag hade framstått som en idiot.
Om man söker vettig information, tips på hur man väver en trasmatta, plastar om ett båtskrov eller om vill läsa ett utdrag ut jordabalken gör man dumt i att gå in på Facebook. Det finns inte där. Där finns bilder på fötter, mat och bäbisar - för mycket av det goda och lite larvigt. Ibland är det precis det man vill ha.