Jag läser om informationsstress. Vi mår dåligt av tillgång till för mycket kunskap.
Hela min högstadie- och gymnasietid passerade utan Google och Wikipedia i mobilen. Jag som alla andra fick nöja mig med dåtidens motsvarighet till internet i fickan - hörsägen.
Man brukar säga att det är mycket skit på internet.
Jämfört med hörsägen är internet fläckfritt.
Via hörsägen kunde det dyka upp fakta om precis vad som helst precis när som helst. Mitt under hemkunskapen kunde Bubba, Lillen eller någon annan klasskamrat förklara att kineser saknar navel, men att de har dubbelt så bra hörsel som vi. Sen visste man det.
Det stora problemet med hörsägen var i och för sig inte innehållet – det var källkritiken. Om man ifrågasatte eller försökte granska tillgänglig information körde man lätt fast.
– Nä, så kan det väl inte vara. Hur får kinesiska foster mat?
– Jo, det är säkert! Jag har hört det av en som sett det!
Längre än så gick det inte att backa i sökhistoriken. All information som inte rymdes i läroplanen eller i Bonniers familjelexikon kom till oss på det här sättet. Till och med porr kom via hörsägen. Den hade betydligt sämre upplösning än dagens erotiska utbud men den var minst lika snaskig.
Stora delar av min sexualundervisning kom via hörsägen. Så här i efterhand är det lätt att förstå att den var värdelös. Då var det allt jag hade tillgång till.
Inför min sexuella debut hade jag, via hörsägen, lärt mig att kvinnor uppskattar om man för in... ni förstår vad... lite snett. Liksom lite från sidan. När väl starten är avklarad är det mycket uppskattat om själva akten sker liksom… lite på sniskan.
Med den kunskapen i bagaget närmade sig debuten. Det hade känts aningen mindre nervöst om jag förutsattes prestera vanligt in och ut. Men nu var det på snedden som gällde och man ville ju inte göra bort sig. Cirka två sekunder in i något som näppeligen kan kallas samlag sa min partner: ”Ursäkta mig ...”
Efteråt har jag förstått att man inte kan förvänta sig något särskilt positivt efter en sån inledning. Det är mycket ovanligt att ens partner i liknande situationer passar på att ge lite vardagligt beröm.
Följaktligen sa hon inte ”Ursäkta mig… innan vi går vidare jag vill bara nämna att du hade valt en rolig film till movieboxen”.
I stället sa hon: ”Vad i helvete håller du på med?”
Jag gjorde så gott jag kunde. Jag hade gjort läxan. Det var källan det var fel på. För mycket information kan måhända ställa till problem. Det kan också kännas besvärligt med för lite.