Blå vinterhimmel och sol på snötyngda grenar. Vägen slingrar sig fram över Åsbos kullar. Ett gult hus bland de faluröda. I bigården är det lugnt och tyst. Ett enda bi har förirrat sig ut och flyger yrvaket och malplacerat medan hennes tusentals systrar sitter inne i kupan i en enda stor klump runt drottningen.
De håller henne varm. Där inne i mitten är det 30 grader. Cirka 40 000 av dem kommer att överleva vintern.
De är bifigurer men har samtidigt huvudrollen i Göran Bergengrens senaste bok "Meningen med bin" som kom ut nu i höst.
– Bisamhället är som en kropp där varje enskilt bi är en cell, säger han.
Viktigast är förstås drottningen. Det är därför hon värmer sig i mitten av klumpen inne i kupan. Men alla behövs med sina olika funktioner för samhällets överlevnad. Kanske kunde boken lika gärna ha hetat "Meningen med livet".
Författaren och naturvännen (biologen) Göran Bergengren har fyllt 73 år. Omkring 40 böcker har det blivit. Han har skrivit om Atterbom, om fjärilar, om korp och pilfink, om sjöarna Tåkern och Sommen. Barnböcker om tranan och fjärilar. Han har medverkat i Corren med reseskildringar, naturkåserier och bokrecensioner. Palmaerpristagare och hedersdoktor.
Han började med biodling ganska snart efter att ha tagit över gården Slästorp söder om Åsbo i Boxholms kommun. I boken beskriver han hur han fick tag på kupor.
– På 50- och 60-talen stod det några halmkupor bakom en lada på nästan alla mindre jordbruk. Men under några år på 60-talet försvann det ett småjordbruk i timmen i Sverige, säger han.
Sedan dess har lantbruket förändrats radikalt, och med det landsbygden. Hagarna, slåtterängarna, dikesrenarna och gärdesgårdarna i Slästorp är inte alls representativa för resten av Sveriges landsbygd.
Göran fann sig själv i bina. Biodling är en långsam kulturyttring. "Bina är mitt värn mot hastigheten", skriver han i boken och så sammanfattar han livet ihop med bina. De har gett honom gåvan att inte vilja vara någon annanstans.
"Den viktigaste taktpinnen i bivärlden är klimat och väder", heter det i boken som är en tidsresa i beskrivningen av biodlingens förändrade förutsättningar sedan 60-talet:
Jordbrukets omdaning till stordrift. Användningen av gift mot insektsangrepp och ogräsfrön. Täckdikningen som tog bort dikesrenarna med en mångfald av växter. Skogsplantering på betesmark. Och det är inte bara bina som fått det svårt. När skrämde ni senast upp en fasantupp i ett skogsbryn?
– Aldrig har bin, både vilda och tama, varit så hotade som nu, säger Göran Bergengren.
Det handlar om klimatförändringar, som gynnar nya virus och bakterier. Det handlar om det moderna samhället kontra det traditionella. Det handlar om konsumtion eller självförsörjning.
– Bina visar oss landskapet. De är landskapets röst, säger Göran som själv passar in rätt bra i den beskrivningen.
Gården har anor. Drängstugan där han och hustrun Gunilla Pravitz har varsitt arbetsrum, är troligen från 1600-talet. Boningshuset är byggt 1821 – så precis kan man vara när man gjort en dendrokronologisk undersökning av en bit av stockvirket. Hagarna betas av hästar och får, kor av rasen rödkulla hade de fram till för två år sedan. I hönshuset kacklar hönsen, och i utrymmet intill bor kaninerna.
50 meter bort finns bina i sina kupor invid grishuset som nu fungerar som bibod. Där har Göran sin slunga, sina vaxramar, burkar och redskap. Den här tiden på året vilar både bin och redskap inför kommande växtsäsong.
– Det kräver närvaro att ha djur, och det gäller även bin, säger han och menar att det finns brist på det i vår moderna tid. Förr var det alltid folk hemma i husen.
Det finns ett melankoliskt vemod, gränsande till pessimism i boken. Göran kallar det för en sorg.
– Förändringen blir tydlig när man levt ett långt liv, säger han.
Men är inte hopplöshet, då skulle han lägga av. Bina visar vägen, "det handlar om ett sammanhang" skriver han i boken.
Boken kom ut i oktober. Vad skriver du om nu?– Alla ställer den frågan till mig, och jag svarar alltid att jag inte vet.
