Jo, kängorna är i lera. Brända i en japansk brännprocess som fått glasyren att krackelera som om det vore sprickor i ett torrt läder.
– De är i lera, de också, skrattar Anna Bjurholm åt en rad kängor i en hylla.
Rakubrända, förklarar Anna och visar de spruckna krackeleringarna i glasyren. Den japanska brännprocessen har fått den grönbrända kängan att skimra av kopparstänk.
På arbetsbordet mitt i mjölkrummet ligger en grov sula, också den i lera. Anna nyper bitar av en fingertjock rulle lera och börjar bygga upp ännu en känga.
Varför kängor?
– Jag gillar att göra brukskeramik i rena jordtoner, men också att skulptera och få leka. Skorna går också att använda. Man kan plantera växter i dem eller ha dem som vas.
Att det blev just Dr. Martens, en klassisk grov känga, är inte så konstigt. Anna har ett par svarta på fötterna denna dag. Av en annan klassiker, Converse finns ett antal blommiga lerskor i hyllorna också.
Den som får tillbringa ett par timmar med Anna Bjurholm möter en varm och närvarande person med ett smittande skratt.
Koncentration. Anna Bjurholm bygger upp en sula i lera. Inget lämnas åt slumpen. Mönstret är exakt som orginalet.
Bär Dr.Martens själv.
Mjölkrummet
Ladan till Byrums gård, strax utanför Björsäter, ligger i en svacka utmed landsvägen. Längre upp ligger den gula mangårdsbyggnaden och den röda drängstugan, som Anna bor i sedan september förra året.
– Jag kom hit en drömsk sommarkväll första gången och föll för områdets charm.
Anna hade sökt bostad någonstans i Östergötland, inte alltför långt ifrån Linköping och Norrköping. Gärna på landet och gärna nära en sjö för bad året runt.
En keramikverkstad med vacker vy utanför fönstret.
– Jag älskar människor och vill att man ska ta sig hit ut och hänga med mig. Jag vill att andra ska få arbeta med lera och få möta sin kreativitet genom en uppgift, säger Anna Bjurholm.
Som nybliven Byrumsbo började Anna också söka lokal för sitt hantverk och behövde inte leta länge. Hyresvärden föreslog mjölkrummet i ladugården.
Mjölkkorna är borta sedan länge. Ändå doftade det av djur när rummen städades ur, först med högtryckstvätt och sedan med skurborste.
– Det rann smuts från väggarna.
Nu är djurlukten borta och väggarna målade – en del i heltäckande färg, en annan dekorerad med bladmotiv. Rummet är svalt, men färgerna och ljuset välkomnande.
Omgiven av sina egna alster.
Två drejskivor står placerade mot en spegelvägg. Hyllor täcker en annan vägg. Här står drejade muggar på tork, intill andra muggar, en tekanna, tillbringare och vaser som gått genom alla processer; från knådning av lera till drejning till torkning, bränning och glasering.
Här finns också alla dessa kängor, en dekorerad ask med lock och tuttmuggar med bröst. Verktyg, penslar, sticklingar i små krukor.
Kaffet rinner genom bryggaren. Anna Bjurholm häller upp i egna muggar.
Det ligger mycket tanke bakom en serie bruksgods. Formen är återkommande, men varieras.
Leran
Grå klumpar av lera står färdigknådade på arbetsbordet. I ett tråg ligger rester av lera, sån som karvats bort eller hamnat i drejbaljan, som ska återanvändas. Den ska torkas och knådas om.
– Jag känner kärlek till leran, då kan man inte kasta bort den. Det är också ekonomiska och miljömässiga skäl som gör att jag vill använda allt.
På tork. När en mugg drejats måste den torka innan den kan brännas.
Anna upptäckte leran under ett konstår på Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa.
– Vi hade keramik en dag i veckan. Jag blev kär i keramiken då. Man får stilla intellektualiseringen och bara vara med det man har i händerna.
– Att ringla något och få handbygga och låta materialet leda en är så intuitivt.
Förhållandet till drejning är mera komplicerat. Svårare initialt och mer tekniskt krävande.
– Det har funnits en tröskel, men jag har kommit över den.
Anna Bjurholm sitter böjd över drejskivan. Med små fina tryck med fingrarna växer en mugg fram.
Med tummarna formas en mugg uppåt.
Händerna är kanske keramikerns viktigaste verktyg?
Ett helt år ägnade Anna keramiken på en vidareutbildning på en folkhögskola i Mullsjö.
– Vi höll på med lera hela dagarna. Jag fortsatte på kvällar och helger. Jag får inte nog av leran och känner sådan glädje över det.
Anna skapade sin eget signum och en kollektion bruksgods, där färger och former hänger samman.
Satsningen
Keramikverkstaden är en arbetsplats för beställningar och butik, men också en satsning på att få fler att upptäcka keramiken – att ringla, kavla och dreja.
– Jag ska hålla kurser här. Det blir helgkurser, men också prova på-kurser och helt skräddarsydda evenemang. Kanske ett gäng på möhippa, som alla vill göra varsin mugg till en blivande brud. Jag har också försökt bygga en plats som ska vara tillgänglig för alla.
Anna Bjurholm bor tillsammans med katten Nori på Byrum. Första besöket under en sommarkväll förra året gav mersmak: "Jag föll för områdets charm".
Som ensamföretagare – Anna arbetar också som marknadskommunikatör och grafisk formgivare – kan tillvaron vara ensam.
– Jag älskar människor och vill att man ska ta sig hit ut och hänga med mig. Jag vill att andra ska få arbeta med lera och få möta sin kreativitet genom en uppgift.
Anna Bjurholm fyller sina hyllor i verkstaden med egna alster.
Det står lera på kepsen. Den är tyg, men Anna Bjurholm har gjort kepsar i lera också.
Anna lockar med landsbygden och vackra vägar som bär till Byrum. Men också med andra aktörer i området.
– Det inte bara är jag som gör min grej här. Jag vill satsa på samarbete med andra hantverkare, konstnärer och organisationer. Jag ska bland annat vara med på Östgötadagarna och på Åtvidabergs konstrunda.
På lördag den 29 mars öppnar Anna sitt Bjurholm keramik med invigning i verkstaden på Byrum.