"Hello, we have a good story for you!". Så står det på en handskriven lapp på dörren till Correns redaktion i Åtvidaberg. Ett telefonnummer går till Juliette Veckens och Lucas Brouwer.
Snart träffas vi. Paret Brouwer- Veckens är på en nästan 100 mil lång vandring och har tvingats till ett par dagars vila i Åtvidaberg.
– Lucas har fått inflammation i benet, förklarar Juliette och öppnar dörren till campingstugan vid Bysjön.
Hon är spontan och sprudlande av energi. Lucas, lite mer eftertänksam. De delar värmen och öppenheten. Och det gemensamma konstprojektet.
På bordet ligger ett paket med texten Einstein. Inuti i omslaget, en handduk, ligger en knytnävsstor sten. En alldeles vanlig sten? Eller?
– Det är en sten från Urk, där jag kommer ifrån, förklarar Lucas.
Urk var tidigare en ö, tills havsviken den låg i blev insjön Ijsselmeer och ön fick förbindelse med fastlandet. Hit förde den senaste istiden stenar från Sverige.
– Ön är byggd av sten från Sverige, säger Lucas.
– Den här stenen är av Uppsala- eller Salagranit, säger Juliette övertygande.
En sten som för ungefär 20 000 år sedan blev del av en ö i Holland är nu på väg tillbaka till Uppland. Juliette och Lucas startade sin resa i Holland i slutet av juli. På en vältummad, hoptejpad karta går ett rakt streck från Helsingborg till Uppland. Med kompass har de letat sig fram genom Sverige, genom skogar och utmed sjöar, helst vid sidan av asfalterade allfarvägar. Det är en vandring, men också ett konstprojekt där man söker svar på frågor om identitet.
Människorna på Urk har sin identitet och en stark sammanhållning.
– Vem hade vi varit om ön inte funnits?, frågar sig Lucas.
Juliette som har sitt ursprung i Frankrike har låtit sig fångas av frågorna. Hon ställer också nya. Ser stenen som en del av Lucas starka identitet, formad sin hembygd.
– Den är också ett avstånd mellan oss.
På vandring kommer de nära, både varandra och andra. I en resebok och i sina kameror fångar de möten de gör utmed vägen. Juliette överräcker stenen, tar en bild.
– Vi låter dem vi möter hålla stenen. Det blir som en kedja.
Tänk att den där stenen tummats av människor längs vägen. Varje möte får sin historia och en rad i boken. Vandrarens korta tid för möte får människor längs att öppna sig och berätta sina historier,
– När vi går möter vi också många på flykt. En man frågade vad vi gör. Sen sa han bara: "Why? Och "Aha", när vi förklarade.
Flyktingströmmen ger ett annat perspektiv på begreppet identitet. Stenen som fördes bort från Sverige kommer att komma hem. I går eftermiddag startade vandringen igen.
Uppland ligger flera dagar bort. Där ska stenen läggas på en sockel av is och lämnas för att smälta ner, både bortförd och återförd av is.
Hemresan till Holland blir ett annat kapitel. Juliette och Lucas säger bestämt nej till att gå tillbaka. Det räcker med 100 mil till fots.
– Vi kanske liftar och filmar vår resa tillbaka. Det är ett sätt att fånga reaktioner på det vi gjort.
Hemma i Holland ska deras resa med stenen bli en utställning.