– Jag vill gärna ha praktik på äldreboende. Jag vill hjälpa de gamla, säger Fawad Karimi.
Corren träffar honom tillsammans med flera andra killar på 17-18 år på ett av kommunens boenden för ensamkommande.
De är ivriga att berätta om sina önskemål med sommaren; klippa gräs, rensa ogräs och vårda äldre kommer före bad och långa sovmorgnar.
– Det blir tråkiga dagar om vi inte får jobba. Två månader utan att göra något, det går inte, säger Samirullah Alizada och gruppen fyller i att:
– Vi vill inte sitta och sova. Inte vara hemma hela tiden.
Fawad Karimi som vill jobba på äldreboende har ett smittande leende.
– Jag skulle göra jobbet bra. Jag skulle få de gamla att bli glada. Jag skulle se till att de mår bra och prata med dem.
Innan flykten till Sverige har han jobbat på pizzeria och restaurang.
Vännerna i vardagsrummet på boendet har skilda arbetslivserfarenheert. De berättar att det är vanligt att pojkar i Afghanistan, Iran och Irak börjar arbeta och tjäna pengar tidigt i livet.
– En del redan vid åtta – tio år, säger Samirullah Alizada som själv arbetat vid lantbruk.
Några har arbetat som snickare, en har sålt smink i en affär och en har jobbat som frisör.
De har alla drömmar om att kunna jobba ihop pengar till sin egen försörjning.
– Om vi får jobb så skulle det vara en chans att kunna spara pengar, säger Nabi Husseini.
Men sommarens praktik är inte kopplad till några ersättningar. Tina Ahourdan, enhetschef för HVB och stödboende, ser istället andra fördelar.
– Praktik skulle ge killarna en meningsfull vardag över sommaren och hjälpa dem att kunna integreras i samhället samt få referenser för framtida arbetsliv.
Hon har genom Näringslivscentrum skickat mejl med förfrågningar om praktikplatser till ett stort antal företag, men responsen är svag. Bara ett företag har sagt att man kan ta emot en praktikant. Därtill tar kommunen emot fem ensamkommande som resurspersoner på årets sommarlovsläger.
– Vi skulle behöva 15 platser till. Det skulle verkligen vara win-win för alla. Killarna är försäkrade genom kommunen och företagen behöver inte betala ut lön eller ersättning. Det enda vi vill är att de ska kunna komma ut i praktik under tre veckor, gärna sammanhängande.
Ingen av de killar som Corren träffar har fått uppehållstillstånd. De väntar och hoppas. Framtiden är oviss, men yrkesdrömmarna lever. Ett par av killarna vill jobba som snickare, några vill bli poliser, en annan advokat.