Djuren har varit Marias räddning efter att hon blev sjukpensionär.
Ett par kilometer utanför Åtvidaberg bor 51-åriga Maria Ranktberg Hultmark tillsammans med sin man. I slutet av den krokiga grusvägen, vid nästa gård, hyr hon ett stall där hennes 15 angoragetter och stallkatten Greta bor.
– Jag har alltid tyckt om djur, men när min kropp sa ifrån fick det bli mindre, berättar hon med något nedstämt i blicken.
Till följd av problem med armarna blev Maria sjukpensionär för 13 år sedan. Det stora intresset att hålla på med hästar, som hon haft sedan barnsben, fick hon lägga på hyllan när kroppen inte längre orkade.
Men för fyra år sedan var hon på en djurmarknad och fick upp ögonen för angoragetter. Redan två veckor senare hämtade hon hem de fyra första.
– Det är det bästa beslutet jag någonsin har tagit.
Maria är sprudlande och energisk. På grund av sin driftighet, spontanitet och vilja att ha många bollar i luften samtidigt, var det svårt för henne att acceptera att kroppen inte längre orkade hålla det tempo som hon önskade.
– Jag kände mig totalt värdelös, som att jag inte hade gjort något med mitt liv och att det redan var slut.
Vad betydde djuren för dig i den sorgen?
– De är hela min livskvalitet. Städa, tvätta, diska och laga mat gör jag om jag orkar. Det är det här och min hund jag lever för att hålla på med, säger Maria.
Hennes treåriga hund Nova rör sig i stallet. De är jämt med varandra.
Förutom hunden händer det dock också att Maria tar med sig en flock getter ut.
– En sommar hade jag en katt på bordet och en hund och en get bredvid mig när jag satt på altanen och chillade, skrattar hon och tittar kärleksfullt in i boxarna.
Framför allt Marias hund är med henne överallt, men getterna spenderar gärna tid i hennes sällskap också.
Förutom djuren älskar Maria att hålla på i trädgården. I grunden är hon kock, men 2001 beslutade hon sig för att skola om sig till trädgårdsmästare.
– Jag älskar att driva upp saker från frö. Nu får jag göra det på fritiden istället. Jag har ett stort trädgårdsland och ett växthus, så där sitter jag mycket.
Förutom grönsaker till sig själv och sin man odlar hon även mycket mat till getterna.
– Jag tänkte att jag skulle producera deras mat så jag kan ha dem utan att de kostar så mycket.
Angränsande till stallet finns nu ett förråd byggt, där löv förvaras till getterna.
I tretton år har Maria varit sjukpensionär. Det var tufft att acceptera för en så energisk och driven person.
Det speciella med angorageten menar Maria är deras mohair, som ullen kallas. Hon berättar att hon får ut ungefär tre kilo om året per get.
– Jag skulle säga att det max är 1,5-2 kilo som kan säljas. Den blir smutsig, tovig och sliten på vissa ställen. Det är en del att sortera när man ska sälja.
Hon berättar att mohairen är väldigt slitstark.
– Egentligen behöver vi ingen polyester idag i klädtillverkningen, för vi kan använda mohairen istället.
Getterna är sociala och tillgivna. Det är tydligt att de trivs i sin mattes sällskap.
Maria har alltid burit på ett intresse för att återvinna gammalt och skapa något nytt av det. I dagsläget eldas mycket fårull upp, alternativt grävs ner. Det beror på att det är stora processer att ta hand om den, och dessutom kostsamt.
– Ett tag var jag därför inne på om jag skulle starta ett ulltvätteri, men som sjukpensionär kan du inte ta lån.
Något som också är positivt med getterna är att de inte kräver samma skötsel som en häst.
– Sedan är jag här väldigt mycket ändå, jag hittar ju på saker som behöver göras, skrattar Maria.
För Maria är djuren så mycket mer än bara deras mohair.
– Det här är livskvalitet. Det är någon som behöver mig. Jag är viktig för dem, och de är viktiga för mig, säger hon leende.