Regnet hänger i luften över sjön. På en liten udde vid vägens slut pågår en kurs i akvarellmåleri.
Utspridda i gräset sitter män och kvinnor och skådar koncentrerat ut över sjön.
Papper blöts med vatten och färgas med penslar och svampar till motiv. Sjön, där ytan skiftar i färg inspirerar, liksom granarna och en och annan björk i horisonten.
– Akvarell är vackert och skirt, men svårt att måla när allt flyter ihop, säger Elisabeth Johansen alltmedan sjön växer fram på hennes ark.
Hon har liksom flertalet i gruppen gått fyra terminer i en studiecirkel i Åtvidaberg med temat "Våga måla". Britta Augander har lett gruppen genom olika tekniker.
– Jag är bra på att få andra att våga, säger hon samtidigt som hon nu själv försöker släppa taget.
Under den två dagar långa akvarellkursen leds gruppen av konstnären Ronny Bergfeldt från Stockholm. Utöver sitt eget måleri, bland annat offentligt i Musikhjälpen lär han ut måleri.
– Det märks att alla i gruppen vågar. Ingen är hämmad, säger han alltmedan han lågmält och engagerat delar med sig av sina kunskaper.
Den främsta är att inte fastna, att inte låta akvarellen ta för lång tid och att tillåta sig att ha roligt.
– Det är en utmaning att måla ute för förutsättningarna ändrar sig. Ljuset flyttar sig och skuggor försvinner eller ändrar sig. Det är levande.
Karin Storekers Winberg lyssnar och suger åt sig av instruktionerna. Hon har inte gått Våga måla-kurserna, men har ett smittande självförtroende:
– Det finns en liten Lars Lerin i oss alla, säger hon glatt.
Fast ingen målar som Lars Lerin. Var och en har sina egna personliga uttryck, egna penseldrag och ser färger och skiftningar på olika sätt.
– Det är det som är så roligt med att måla i grupp, Vi ser olika grejer och har olika idéer. Det är utvecklande att få dela detta med andra, säger Kalle Svensson och förklarar att han inte eftersträvar att måla av motiv exakt.
Han söker istället en känsla i det han ser och försöker i stunden fånga molnens rörelse och påverkan på vattnet.
Nina Dahlström söker nyanser i sin färglåda.
– Det finns tusentals, jag försöker hitta den rätta säger hon och lägger lite brunt i det gröna.
För Berit Heimdal är vyerna bekanta. Hon har tagit sina målarvänner till sommarhuset vid sjön och försöker se skogen vid sjöns slut med andra ögon.
– Det är något blått i dem, säger hon och duttar färg över pappret.
Plötsligt är skogen där och möter vattenbrynet. Kvar är att fånga är speglingarna i vattnet.