Så här kan en elektronmikroskopisk bild av en aktiverad mastcell se ut.
Som barn och tonåring spelade han fotboll.
Så pass bra att han en tid under 1970-talet tränade med några av landslagets stjärnor på Kopparvallen.
– Jag tränade med Janne Olsson, och med Ralf Edström en gång, säger Gunnar Nilsson på telefon.
Han håller idag till på Karolinska Institutet och har lagt fotbollen på hyllan. Istället jagar han andra runda, men betydligt mindre saker – mastceller.
– Vi har dem i hela kroppen för att skydda oss, säger han.
Men ibland går det snett. Som när IgE, immunoglobulin E, en typ av antikropp fäster på mastceller och aktiverar histamin. Det ger allergiska reaktioner.
Mastceller kan också kan orsaka många av de symtom som förknippas med astma – en sjukdom som omkring en miljon personer i Sverige lever med.
– Vi tror att de spelar en viktig funktion vid lungsjukdom och astma.
Exakt hur återstår att söka svaret på. Nyligen tilldelades Gunnar Nilsson 2,4 miljoner kronor från Hjärt-Lungfonden för att gå vidare med sin forskning.
– Vi studerar på cellnivå med mastceller från olika delar av lungor. Vi tittar på proteiner, även på RNA som är budbärarmolekyler.
En tes är att mastceller kan påverkas av inflammatoriska tillstånd i lungor.
– Det kan bli en elak cirkel. Vi ska försöka hitta signaturerna som kan visa att mastceller är påverkade eller förändrade vid olika sjukdomar.
Det är en forskning som sker i små, små steg. Målet är att få fram svar som kan leda till nya läkemedel eller behandlingar.
– Vi hoppas att vår forskning kan leda till nya sätt att diagnostisera och behandla astma, vilket i sin tur kan förbättra livskvaliteten för många patienter.
Redan tidigt i sin akademiska karriär kom Gunnar Nilsson in på mastceller. Han läste biologilinjen i Uppsala och gick efter examen vidare till en doktorandtjänst.
– Då var det allergiforskning. Den cell jag höll på med var mastcellen, säger Gunnar Nilsson som senare blev professor i experimentell allergiforskning.
Är du allergisk själv?
– Ja, mot gräs.
Dessa framodlade mastceller påminner om smileys med ögon och en leende mun.
Det leder in till en berättelse ur egna livet, från 1960-talet. Då lades Gunnar som nioåring in på barnsjukhus i Linköping under en hel månad.
– Jag var inte sjuk, men utredningar tog så lång tid då. Det var innan IgE var upptäckt. Man visste så lite då.
Det var under en tid då föräldrar inte fick besöka barnsjukhuset annat än på lördagar och det inte fanns digitala sysselsättningar för barn. Men Gunnar föräldrar var förutseende och hyrde en TV.
– Det fanns en kanal då. Vi barn samlades runt tv:n och när vi sov tittade jourläkarna på den.
Det var en traumatisk tid för en nioåring. Gunnar ställer själv den fråga som journalisten väntas ställa.
– Om jag tänkte att: Det här måste jag lösa och bli allergiforskare?
Svaret blir: Nej!
Ändå blev han allergiforskare och vid 67 år är han fortfarande i tjänst.
– Det är roligt att jobba i forskargruppen och i denna miljö. Vi har unga studenter och doktorander som är nyfikna på att skapa ny kunskap.
Banden till Åtvidaberg finns kvar, även om Gunnar Nilsson lämnade orten redan 1979.
– Jag har en del vänner kvar i Åtvidaberg och en dotter i Linköping. Jag har båt i Loftahammar och passerar Åtvidaberg på vägen dit. Östergötland är så vackert och jag njuter när jag är där.