– Under de sista veckorna på gymnasiet fick jag reda på att min lärare hade nominerat mig, säger Zelda Petersson Larsson när vi sitter i lunchrummet på hennes arbetsplats Becha bil i Åtvidaberg.
– Allt var väldigt hemlighetsfullt, och så fick jag ett mejl om att det skulle vara en stor mässa i Stockholm i september. "Shit, vad är det här?", tänkte jag.
Varför tror du att din lärare nominerade dig?
– Under mina tre år på gymnasiet kom vi varandra nära. Han har hjälpt mig när det har varit jobbigt, och vi har pratat mycket om min barndom och min uppväxt. Det har varit jävligt tufft att ta sig hit.
Zelda tog alltså plats på listan över bilbranschens mäktigaste kvinnor som kategorivinnare i årets fordonselev. Juryns motivering lyder:
”En elev som trots privata motgångar har jobbat hårt för sin utbildning och blivit en fantastiskt duktig lackerare som vi själva inte skulle tveka en sekund att anställa.”
Vad betyder priset för dig?
– Jag har inte riktigt förstått det. Jag jobbar på att inse att jag har fått det för att jag är bra. Hela livet har jag gått omkring och tänkt att det är något fel på mig.
När Zelda var fyra år flyttade hon med sin mamma och sin lillebror från Norrköping till Österbymo i Ydre.
– Jag har lidit av psykisk ohälsa sedan jag började trean. Jag var tvungen att bli vuxen väldigt tidigt eftersom mamma inte heller hade det så bra.
Hon ger ett vuxet intryck när hon berättar sin historia, om hur hon alltid har jämfört sig med andra och ibland haft dagar då hon inte klarat av att gå upp ur sängen.
– När jag var sexton år stack mamma med min lillebror. Jag blev kvar i Österbymo och började gymnasiet i Eksjö.
Och där kom hon alltså i kontakt med sin lärare Martin Jarl.
– Han hjälpte mig till skolkuratorn som var jättebra. Och av kuratorn fick jag hjälp att hitta en psykolog.
Nu mår hon mycket bättre, men att ställa sig på en scen framför 160 personer i Stockholm var ångestframkallande.
– Jag har aldrig tyckt om att stå på scen, och innan jag började gymnasiet gjorde jag allt för att slippa.
Zeldas lärare kunde inte vara med på prisutdelningen, han hade fått en viktig läkartid samma dag.
– Men min bästa vän Felicia var med mig. Det var ett bra stöd.
Nomineringarna lästes upp, och sedan berättade juryn vem som vunnit.
– Då var det bara att resa på sig, trots att jag var så nervös att jag trodde att jag skulle svimma. Men när jag hade mini-intervjun på scen så kände jag att alla lyssnade på mig. Det var en bra känsla.
Nu jobbar hon som lackerare, på Becha bil där hon varit anställd i ungefär en månad.
– Jag fick tipset av min pojkväns släkt, och i juli var jag på intervju.
– Jag hade glömt säga till chefen att jag skulle på mässan. Jag kom på det en vecka innan. Men han blev jätteglad och var väldigt stöttande, säger hon och skrattar.
I början pendlade hon mellan Kisa dit hon flyttade efter Österbymo och jobbet i Åtvidaberg.
– Den vägen är jättejobbig. Så efter två veckor flyttade jag till Åtvid.
Hon hade egentligen inget bilintresse som liten. Då var det mer hästar som gällde.
– Men när jag var femton skaffade jag en A-traktor, och där väcktes intresset.
Zelda tycker också om att måla och vara kreativ. När det var dags att söka till gymnasiet kollade hon på yrkesförberedande program och hittade billackering.
– Det hade jag aldrig provat, men jag tyckte att det var skitkul.
Hon trivs bra på jobbet där hon är ensam tjej.
– Ibland är det skönt att inte vara omringad av tjejer. Men det är en del saker man kan sakna, som tjejer fattar.
Som vad då?
– Som att man behöver en papperskorg på toa, säger hon och skrattar.
Annars upplever hon bara uppskattning från både sin chef och sina kollegor.
– De tar mig för den jag är.
Hur tänker du dig framtiden?
– Lackering är fortfarande ganska nytt på företaget här. Jag ser en framtid i att vara med och starta upp det rejält. Och så vill jag bli vuxen på riktigt, säger hon och skrattar.
Vad innebär det för dig?
– Jag vill ha en familj, en fast inkomst, fint hus och en bra bil. Det är det jag strävar efter. Men det allra viktigaste är att kunna säga att jag mår bra.
Zelda återkommer till psykisk ohälsa och att det är något samhället borde prata mer om.
– Vi borde lära oss att förstå varandra. Folk kan vara så taskiga och fördömande. Det är läskigt att det finns så många som mår så dåligt, vissa innan deras liv ens har börjat.