Ingegerd Rasch har lÀmnat in klagomÄl till IVO, Inspektionen för vÄrd och omsorg. "VÄrden mÄste söka orsaken till det onda", sÀger hon.
Ingegerd Rasch sitter i en fÄtölj i vardagrummet i lÀgenheten. PÄ bordet har maken Lars dukat fram kaffe, han har ocksÄ stÀllt en bukett höstblommor i vas.
Framför sig har Ingegerd ett vÀltecknat anteckningsblock. Hon vill berÀtta om tvÄ veckor i september, fyllda av smÀrta, vanmakt och flera försök att fÄ hjÀlp av vÄrden.
â Ingen ska behöva rĂ„ka ut för det jag varit med om, sĂ€ger hon.
Hon strÀcker sig mot sitt block och berÀttar med stöd av sina anteckningar.
Torsdagen 2 september: Vaknade med vÀrk. SmÀrtan ökade.
Söndagen 5 september: Ringde 112. Hasade mig fram i lÀgenheten. Hade fruktansvÀrt ont. 112 skickade ambulans. Personalen tittade, kÀnde och klÀmde. De kunde inte ge smÀrtlindring. Tog inte med mig till US, utan hÀnvisade mig till vÄrdcentralen pÄ mÄndagen.
MÄndag 6 september: En lÀkare pÄ vÄrdcentralen i à tvidaberg sa att jag hade diskbrÄck eller muskelinflammation. Han gick igenom benet. Jag hade vÀldigt ont frÄn höften och nerÄt. Jag skulle ta kortison.
Tisdag 7 september: Kortisonet gjorde ingen nytta. Fick plÄster för smÀrtlindring. Det gjorde inte heller nÄgon nytta.
Onsdag 8 september: Lars sa att nu fÄr det vara nog. Det gjorde sÄ fruktansvÀrt ont nÀr jag rörde mig. Jag hÀngde pÄ rullatorn och vi tog med rullstolen till akuten. LÀkaren sa att jag hade en kraftig muskelinflammation. Jag skulle fÄ mer kortison och smÀrtlindring. Det skulle göra nytta, men det hjÀlpte inte.
Torsdag 9 september: à kte in till akuten igen. SlÀtröntgen visade inte nÄgot. LÀkaren sa att jag hade muskelinflammation och att rörelse skulle hjÀlpa. Jag hÀnvisades till Rörelse och hÀlsa i à tvidaberg.
HÀr stannar vi en stund. Ingegerd blir tagen. Hon torkar tÄrar med en nÀsduk. Rösten brister.
Ingegerd Rasch lÀser ur sina anteckningar om tvÄ veckors lidande i september. Hon rörs till tÄrar: "Jag kÀnde att jag inte blev trodd och att lÀkarna trodde att jag var inbillningssjuk. Jag ville bara dö och bli obducerad, sÄ att mina anhöriga skulle fÄ veta vad som var fel", sÀger hon.
â Det Ă€r jobbigt. Jag kĂ€nde att jag inte blev trodd och att lĂ€karna trodde att jag var inbillningssjuk. Jag ville bara dö och bli obducerad, sĂ„ att mina anhöriga skulle fĂ„ veta vad som var fel.
Hon visste sjÀlv att nÄgot var fel och kÀnde igen smÀrtan i kroppen.
â För 13 Ă„r sedan bröt jag den andra höften efter ett fall.
Hon lÀgger nÀsduken i hÀnderna och lÀser vidare:
Helgen 11-12 september: SmÀrtan blev bara vÀrre och vÀrre.
MÄndag 13 september: Tillbaka pÄ vÄrdcentralen. LÀkaren frÄgade om jag smörjt mig med Voltaren. Varken det eller medicinen jag fÄtt hjÀlpte.
Tisdag 14 september: Lars var ivÀg och dÄ hÀnde nÄgot i kroppen. Jag ramlade ihop i vardagsrummet vid soffan. Jag hade telefonen nÀra och kunde ringa 112. Ambulansen kom. Jag hade sÄ ont och skrek rakt ut. Ambulanspersonalen skulle inte ta mig till akuten. IstÀllet skulle jag tas pÄ liggande sjuktransport till vÄrdcentralen.
PÄ vÄrdcentralen sa lÀkaren att nÄgot mÄste vara galet. Jag fick remiss till akuten och jag fick Äka in liggande. PÄ akuten fick jag kÀnslan av "Vad gör du hÀr igen?"Jag bara skrek och skrek. LÀkaren skickade mig till ortopeden.
Onsdagen 15 september: Ortopeden kopplade in smÀrtenheten. Det var skönt nÀr de sa att: "det var omÀnskligt att jag haft ont sÄ lÀnge". Nu skulle jag bara "ligga stilla" och vÀnta pÄ att "de skulle ordna detta". De tog mig och smÀrtan pÄ allvar. PÄ kvÀllen togs jag in pÄ en datortomografi. LÄrbenshalsen var rakt av.
Torsdagen 16 september: Blev opererad pÄ förmiddagen med mÀrgspik och skruvar. Det kommer att bli bra.
Ingegerd Rasch sÀger att hon kan tala för sig, att hon inte ger sig. Till slut fick hon hjÀlp och operades för en lÄrbensfraktur. Hon kÀnner hopp igen.
Erik MĂŒssener, överlĂ€kare och verksamhetschef pĂ„ akutkliniken i Linköping uttalar sig efter att Ingegerd gett sitt medgivande.
â Det Ă€r beklagligt och jag Ă€r jĂ€tteledsen för Ingegerds skull, sĂ€ger han och efter att ha gĂ„tt igenom journalen.
â Min medicinska bedömning Ă€r samtidigt att handlĂ€ggningen i sig inte har brustit vid besöken pĂ„ akutmottagningen. Vi behandlade utifrĂ„n de fynd och uppgifter vi hade. Ingegerd hade inte fallit. Hon kunde gĂ„ och stĂ„. Men tillstĂ„ndet var smĂ€rtsamt och dĂ€rför misstĂ€nktes muskelinflammation.
Erik MĂŒssener, verksamhetschef pĂ„ akutkliniken vid US beklagar att diagnosen dröjde. Han sĂ€ger samtidigt att höftfrakturer kan vara svĂ„ra att diagnosticera. Exempelvis sprickor kan vara "inkilade" och svĂ„ra att se pĂ„ vanlig slĂ€tröntgen.
Ingegerd kom tillbaka till akuten, dagen efter det första besöket.
â Hon röntgades och ingen skelettskada kunde pĂ„visas. Det stĂ€rkte misstanken om muskelinflammation
Hur Àr det möjligt att det inte syntes nÄgot pÄ röntgen?
â Vissa frakturer i höfter kan vara "inkilade" och sitta sĂ„ till att de inte syns pĂ„ röntgen. Det har förekommit vid höftfrakturer tidigare och kan tyvĂ€rr intrĂ€ffa pĂ„ nytt. Det har hĂ€nt hĂ€r, och med all sannolikhet inom alla andra regioner.
NÀr Ingegerd till slut föll ihop hemma i lÀgenheten och fördes till vÄrdcentralen, vidare till akuten och ortopeden visade en datortomografi, skiktröntgen fraktur pÄ lÄrbenshalsen.
â I efterhand kan man misstĂ€nka att det fanns en sprickbildning, en skelettskada vid de första besöken. Den starkaste smĂ€rtan uppkom den 14 september. Man kan misstĂ€nka att det hĂ€nde nĂ„got i en tidigare sprickbildning dĂ„.
Kunde ni agerat pÄ nÄgot annat sÀtt nÀr Ingegerd sökte hjÀlp första gÄngen?
â Jag ser inte att vi kunnat göra nĂ„got annorlunda. Det var svĂ„rdiagnosticerat, sĂ€ger MĂŒssener och menar att den uppfattningen stĂ€rks av att Ă€ven ambulanssjukvĂ„rden och primĂ€rvĂ„rden hade svĂ„rt att stĂ€lla rĂ€tt diagnos.
Han Àr ledsen över att Ingegerd drabbades av fördröjd diagnos.
â Det Ă€r jĂ€ttebeklagligt att vi inte hittade nĂ„got tidigare.
Maud Jonsson, verksamhetschef vid vÄrdcentralen i à tvidaberg svarar via mejl, men inte pÄ de frÄgor vi stÀllt. Hon bemöter inte möjligheten att fÄ Ingegerds medgivande för att kunna uttala sig, utan skriver: "Som alltid sÄ uttalar vi oss inte kring specifika patientÀrenden."
Erik MĂŒssener kĂ€nner i dagslĂ€get inte till nĂ„gon rapport om avvikelse enligt Lex Maria, om hĂ€ndelser som har medfört eller hade kunnat medföra allvarlig vĂ„rdskada. Maud Jonsson skriver generellt att "Vad gĂ€ller synpunkter/klagomĂ„l och oavsett hur de inkommer sĂ„ handlĂ€gger vi dessa enligt rutin pĂ„ vĂ„rdcentralen."
Ingegerd har sjĂ€lv skickat klagomĂ„l till Inspektionen för vĂ„rd och omsorg och till PatientskadenĂ€mnden. Hon har ocksĂ„ haft ett samtal med Erik MĂŒssener.
Ingegerd Rasch drabbades av en höftfraktur för 13 Är sedan. Den gÄngen hade hon fallit. Nu tror hon att frakturen pÄ andra sidan beror pÄ benskörhet. "Jag hade gÄtt in i en dörrstopp precis innan vÀrken kom", sÀger hon.
â Det var ett bra samtal. Han var förstĂ„ende och lyssnade. Jag har förstĂ„else för att frakturer kan var svĂ„ra att upptĂ€cka. Men dĂ„ Ă€r det lĂ€ge att fortsĂ€tta undersöka och att erbjuda skiktröntgen. Man ska inte Ă„r 2021 behöva ha sĂ„n smĂ€rta som jag hade under sĂ„ lĂ„ng tid. VĂ„rden mĂ„ste söka orsaken till det onda.