Jonna Hemmingsson har åtta islandshästar i sin verksamhet med ridskola och turridning. Just nu finns planer på att utöka med fler och yngre hästar. Och att bilda en förening för att kunna ta emot fler elever.
I Tingetorp strax utanför Falerum går flockar med islandshästar i stora kuperade hagar.
Här på en höjd ovanför dalgången bor Jonna Hemmingsson tillsammans med maken Martin och familjens tre barn; Linus, 11 år, Rasmus, 4 år och minstingen Wilma, 1,5 år.
Det är också här Jonna driver sin ridskola, Tingetorps islandshästar med åtta hästar för lektionsridning och turridning. På gården finns även andra hästar på lösdrift.
Hon har också ett annat jobb, i familjeföretaget som driver det välkända Klädhuset mitt i Falerum.
Dessutom: Jonna är sedan 2011 brandvärnsman. Hon är en av drygt tio personer i det lokala frivilliga brandvärnet, som ingår i RTÖG, Räddningstjänsten Östra Götaland.
– Jag åker på larm så ofta jag kan. Har jag ridläger eller håller lektioner, så går det inte, men är jag på Klädhuset kan jag oftast åka ifrån, säger hon.
Jonna Hemmingsson har varit med i Falerums brandvärn sedan 2011. Hon gillar att ta i och är inte rädd för att skita ner sig. "Jag gillar att vara i dessa kläder", säger hon.
Denna förmiddag när vi ses håller Jonna till hemma i Tingetorp, på gården, som fått namnet Stellagården efter hennes första islandshäst Stella.
Golvet i stallet är sopat och boxarna mockade. Hästarna äter lugnt sitt ensilage i hagarna.
Det är en kontrast till en sommarkväll i juni 2018, då räddningstjänsten larmas till samma plats.
Jonna och Martin bor vid tidpunkten i ett gästhus hos hennes föräldrar i Falerum. De ska två veckor senare ta över hästgården i Tingetorp. Handpenningen är lagd.
De äter kvällsmat när larmet piper.
– Jag ser att det är brand i byggnad och åker direkt. När jag kör mot stationen ser jag rökmolnen. Det brinner på gården och jag visste att det fanns hästar kvar där.
Hit till Tingetorp larmades brandvärnet en sommardag 2018. Ladugården stod i lågor. Det var två veckor innan Jonna Hemmingsson och hennes man skulle ta över gården. Handpenningen var redan lagd.
Värnet är snabbt på plats. Jonna är med och börjar dra fram vatten, men bestämmer sig tidigt för att lämna insatsen. Hon meddelar en kollega och går iväg för att istället fokusera på att hästarna i hagarna ska hålla sig lugna.
– Det blev för personligt. Jag var ledsen för familjen som hade byggt upp detta livsverk och för oss som skulle ta över.
Det blev för mycket. Det kom för nära.
– Om jag varit kvar i tjänst, då hade de funnits en risk att jag blivit chockad. Det var mest professionellt att gå därifrån.
Branden fick ett snabbt förlopp och spred sig till andra byggnader. Den stora ladugården med stall, en maskinhall och ett garage brann upp.
– Det löste sig till sist för alla. I slutänden blev det bra för oss alla. Allt byggdes upp året efter, säger Jonna.
Jonna Hemmingsson hade inga planer på att starta ridskola när familjen flyttade till Tingetorp med två hästar, sin och sin mammas. "Då var tanken att hyra ut boxar och ha våra hästar som fritidssysselsättning". Men så fick hon ta över en häst och startade ett samarbete med en hästföretagare under pandemin. Snart var stallet fullt och ridskolan igång.
Islandshästarna betyder mycket för Jonna Hemmingsson. Hon funderar på att utveckla sin ridskola, kanske också med shetlandsponnyer för de allra minsta barnen.
Att vara med i ett brandvärn på en liten ort gör att man kommer de allvarliga händelserna i den egna orten nära.
Ofta kommer brandvärnet först till larm i närområdet. Tanken att larmet kan röra någon man känner finns där hela tiden.
– Är det en trafikolycka så kan det sitta någon man känner i bilen, säger Jonna.
Hon har fått lära sig att agera professionellt och att fokusera på uppgiften.
– Man vet hur man ska agera när man sätter sig i räddningsbilen och får mer information om larmet.
Hon har varit med om flera svåra uppdrag.
– Det tuffaste är dödsolyckor. De etsar sig fast, men vi får bra hjälp efteråt och pratar om det vi varit med om.
"Jag vill göra skillnad i samhället och jag gillar att ta i", säger Jonna Hemmingsson om jobbet som brandvärnsman.
Senast hon ryckte ut var vid ladugårdsbranden i Långserum i mitten av april. Brandvärnet från Falerum var en av tre stationer som larmades till byn, där hus, lador och logar, de äldsta från 1500-talet, ligger tätt.
Boende i byn hade agerat innan räddningstjänsten kom fram och insatsen slutade väl. Bara en mindre del av ladugården eldhärjades.
Det var den tredje branden på tre dagar för värnet. Dagarna innan hade värnet kallats till en brand på en ö mitt i sjön Såken och till en markbrand i Rumhult.
"Inget larm är det andra likt. Man vet inte vad som väntar", säger Jonna Hemmingsson som så ofta hon kan rycker in när brandvärnet i Falerum larmas.
"Vi har lika villkor. Vi är brandvärnsmän, även jag som kvinna", säger Jonna Hemmingsson som är en av två kvinnor i brandvärnet i Falerum.
Brandvärnet i Falerum är en del av RTÖG, Räddningstjänsten Östra Götaland. De som är med i värnet har inte någon jour, utan ställer upp frivilligt. "Jag åker så ofta jag kan", säger Jonna Hemmingsson som varit med i värnet sedan 2011.
Brandmannayrket har alltid lockat. När Jonna gick med i brandvärnet 2011 ingick det i den dåvarande kommunala räddningstjänsten.
– Det var ganska lugnt, med få larm. Jag ville göra mer och var på väg att läsa till heltidsbrandman. Jag gjorde flera av testerna, men sen kom det barn emellan.
Hon säger det med ett leende. Familjen betyder mycket.
Efter ett insats en varm vårdag är det skönt att ta bort hjälmen.
"Jag gillar att ta i och jobba med kroppen", säger Jonna Hemmingsson.
När Åtvidabergs kommun gick med i RTÖG ändrades brandvärnens roll.
Brandvärnet har fått åka på fler larm, som resurs till deltidskåren i Åtvidaberg, även utanför Falerum. Ibland också utanför kommunen.
– Vi dras oftare på larm och det är bra. Vi har fått mer utbildning och får ta sjukvårdslarm, i väntan på ambulans. Det har gått åt rätt håll och jag får utlopp för det vill göra.
Vad ger det dig?
– Jag vill göra skillnad och göra en bra insats i samhället. Jag vill hjälpa människor.
Även Jonnas morfar, Gösta var med i brandvärnet i Falerum. "Han gick bort innan jag föddes, men jag har hört att han kom snabbt iväg vid larm."
"Jag mår som bäst när jag får hålla igång och har en fullbokad kalender. När jag inte gör något blir jag trött", säger Jonna Hemmingsson.
Jonna uppskattar också kontrasterna i sitt arbetsliv.
Arbetsdagarna och uppgifterna varierar – ena dagen är hon på lagret eller i kassan på Klädhuset, nästa dag håller hon lektioner i paddocken hemma på gården. Däremellan kan hon ha varit ute på en brand eller olycka med brandvärnet.
Det blir inte så mycket stillasittande, eller?
– Jo, framför TV:n om kvällarna.
Hon skrattar när hon beskriver sig själv.
– Jag gillar att röra mig och ta i. Jag vill använda kroppen.
– Jag är inte rädd för skit under naglarna. Det gör mig inte ett dugg när det stänker sot och lera i ansiktet under skogsbränder.
"Vi har en bra jargong i brandvärnet och kan skoja med varandra. Vi känner varandra och kan läsa av varandra också. Ibland är vi allvarliga ", säger Jonna Hemmingsson, här intill kollegan Christoffer Olofsson.
Hon säger också att hon trivs i brandmannakläderna. Och i gemenskapen i brandvärnet.
– Vi har en bra jargong.
Är det tufft att vara kvinna i värnet?
– Nej, inte alls. Vi har lika villkor. Vi är brandvärnsmän, även jag som kvinna.
Det är många som vill ha uppmärksamhet i hagen på Stellagården. Den skäckfärgade Bjarmi är två år och lite framfusig i sin iver att bli kliad. Afrodite är mera tålmodig.
I Tingetorp har det fallit lite regn. Det uppskattas när markerna är torra.
Jonna går in i en av hagarna på gården och möts av unghästen Bjarmi, som är född på gården och de lite äldre Afrodite och Stella.
Hon vill utveckla ridskolan med mer lektioner och nya, yngre hästar, kanske också mindre shetlandsponnyer för att möta en ökande efterfrågan. Tanken finns att bilda en ryttarförening för att göra det möjligt att få igång en föreningsdriven ridskola.
Du verkar redan ha fulltecknade dagar. Hur hinner du med allt?
– Det gäller att hitta balansen mellan allt. Jag vill vara på flera ställen samtidigt och inte ta bort något. Samtidigt vill jag njuta av barnen.
Lösningen?
– Jag funderar på det nu. Men jag vet också att jag mår som bäst när jag får hålla igång och har en fullbokad kalender. När jag inte gör något blir jag trött.