"Som vuxen är det ju supersvårt, så jag vill inte att barnen hamnar i den där världen. Och som lärare märker jag att uppmärksamhetsspannet inte är där det var innan", säger Elin.
– Jag tror att det är många föräldrar som känner att den ständiga uppkopplingen skaver, men att man inte har kunskapen eller tryggheten att driva kampen själv. Men man behöver inte vara ensam, säger Kalle Forshell.
I början av maj startade han en grupp för föräldrar i Åtvidaberg som vill ge sina barn en uppväxt utan paddor och smarta telefoner, inspirerad av ett liknande initiativ i Skåne.
"Jag låter inte mina barn ha skärmar, något jag har blivit ifrågasatt för många gånger" skriver han i ett inlägg. Gruppen fick snabbt flera medlemmar.
Nu sitter Kalle hemma i köket i Åtvidaberg med dottern Linnea i knät. De två äldre barnen, My som är sex år och Noah som är åtta, har slutat skolan för dagen och är också hemma. Sambon Elin Bergius, 33, häller upp kaffe i köket.
– För mig är det jätteviktigt att man har en meningsfull uppväxt. Och jag tror inte att skärmarna är bra för barnen, det är ett gift, säger Kalle.
"Jag tycker iallafall att man kan vara nyfiken på hur det skulle vara att inte ha så mycket skärmar i ett hem", säger Kalle.
"Många ser det nog på nära håll också, hur även vuxna kan bli helt uppslukade av sociala medier och sugs in i något utan att ha koll på tiden. Detta initiativ är ju för att visa att det finns ett annat sätt – vi presenterar och pratar om att inte ha skärmar för sina barn, sen får man bilda sin egen uppfattning", säger Kalle.
Kalle har under större delen av sitt yrkesliv jobbat i skolans värld, och läser nu till folkhälsovetare. Elin är mammaledig, men har tidigare arbetat som högstadielärare.
– Vi båda har sett hur mobiler styr ungdomarnas liv. Och de exponeras för ideal som är helt ouppnåbara och som man inte bör se för förrän man är vuxen, säger Elin.
Kalle instämmer:
– Min upplevelse är att människor som jobbar med barn och unga har haft stenkoll på det här ganska länge, men att det inte har fått så stort gehör bland allmänheten.
Han vet hur lätt det är att fastna. Själv spelade han tv-spel som barn, ofta i smyg tidigt på morgonen eller sent på kvällen. I dag ser han samma mönster i barns mobilanvändning.
Syskonen My och Noah brukar hoppa på studsmattan efter skolan. My kan göra volter och går på gymnastik.
– Jag tror att alla föräldrar gör det som de ser är bäst för sina barn. Jag har till exempel människor i min absoluta närhet vars barn får ha telefon, men det är så extremt delikat att prata om. Man vill inte trampa någon på tårna.
Tanken är inte att föräldrarna som är med i gruppen ska ha någon speciell träff, utan gruppen ska fungera som ett stöd.
– Det är lättare att stå emot skärmar hemma när man vet att man inte är ensam. Att det faktiskt inte är alla andra barn som har skärmar, utan vi är flera stycken som tänker likadant, säger Elin.
Hade det varit jobbigt om ni var ensamma?
– Jag hade inte tyckt det, men för barnen hade det nog varit det, säger Kalle.
Många klasskompisar till Noah har surfplattor eller tv-spel hemma. Det händer att han använder de med kompisar. "Fast man blir lite fast i det", säger han.
Noah kan känna sig lite avundsjuk när kompisarna har ipads hemma, men än har den skärmfria inställningen hemma inte varit några problem.
Äldsta sonen Noah kan bara komma på en kompis som har en egen telefon, men många har en Ipad.
– Det känns ändå bra, fast jag blir lite avis. När jag är hemma hos kompisar är det många som frågar om vi ska göra något på paddan eller om vi ska spela tv-spel. Jag vill ju gärna leka, men det är roligt ändå.
Det närmaste Ipad sexåriga My kommer är en leksak hon kan skriva på. Här räknar hon mattetal.
Hemma har de pratat om varför familjen inte har så mycket skärmar, men barnen är fortfarande ganska små.
– För oss funkar det bra. Skolan ligger nära och vi har bra kontakt. Men om det såg annorlunda ut så kanske de hade behövt en telefon – det är ju ett fantastiskt verktyg också, säger Kalle.
– Du har sagt att jag kanske kan får en mobil när jag är femton, säger Noah.
– Frågan är om det kommer se likadant ut om tio år. Som det ser ut nu blir man mörkrädd, säger Kalle.
Om barn inte får utforska den världen – kan inte det göra att de inte lär sig hantera risker i tid?
– Jo, visst finns det utmaningar i hur barn ska hantera det digitala när de väl kommer dit. Men jag tror också att man som förälder får vara beredd på att ta det ansvaret när det blir mer aktuellt.