Åtvidaberg har inte glömt.
– Inte alls. Jag får frågor om Vlora varje vecka. Både bekanta och människor jag inte känner frågar, säger Carl G Nilsson som engagerat sig personligen i familjens öde och idag är ombud för Vlora och barnen.
Han träffade Vlora och hennes döttrar för snart ett år sedan. Då, i adventstid 2017, släcktes hopp efter hopp för familjen som levt i Sverige i nästan åtta år. Avslag från Migrationsverket följdes av överklaganden och nya avslag.
I april stod familjen inför två val: att lämna Sverige frivilligt eller att tvångsutvisas.
– Det är åtta månader sedan, säger Vlora som vi når på telefon.
Hon sitter i en lägenhet någonstans i Kosovo.
– Det är sådär med oss. Barnen mår dåligt. De är ledsna och det är jobbigt för dem här.
Familjen hade ett tryggt liv i Åtvidaberg. Vlora flydde till Sverige 2010 efter att ha upplevt grovt hedersrelaterat våld och allvarligt fruktade för sitt och barnens liv.
Hon sökte, men nekades asyl. Migrationsverket bedömde Vloras uppgifter som trovärdiga, men inte tillräckliga för flyktingstatus eller skyddsskäl. Vlora och barnen skulle utvisas.
Men fruktan för hot och våld i hemlandet var så stor att Vlora trotsade utvisningsbeslutet. När det preskriberades 2015, gjorde Skatteverket undantag från skyldigheten att ha arbetstillstånd.
– Hon har kvar jobbet här och hon har kvar sin bild på vår hemsida, säger Kenneth Axelsson som driver Städ- och fastighetsskötsel i Åtvidaberg och som varit Vloras arbetsgivare sedan 2015.
Vloras döttrar, idag tio och tolv år har gått i förskola och grundskola i Åtvidaberg. Idag skulle de gått i årskurs fyra och sex på Alléskolan.
– Jag vill bara tillbaka till Åtvidaberg, tillbaka till skolan och mina kompisar, säger den yngre av döttrarna på telefon.
Hon berättar att hon har kontakt med flera flickor i sin klass och med sin lärare.
– Min fröken skriver brev att hon saknar mig.
Den äldsta flickan har också kontakt med sin lärare och klasskamrater.
– Hennes lärare skriver varje fredag och berättar vad de jobbar med i skolan.
Inför återresan till Kosovo mådde familjen så dåligt psykiskt att läkare beskrev livshotade tillstånd.
– Det är jobbigt, upprepar Vlora och beskriver att hon och barnen är inne i lägenheten om dagarna och bara går ut kvällstid för att handla mat.
Barnen har försökt att gå i skolan. Vlora var med flickorna till skolan i två veckor.
– Det fungerade inte. Barnen förstod inte och läraren sa att det var dåligt att de inte pratar albanska.
Den yngsta av döttrarna säger att hon var rädd.
– Lärarna var arga och slår barnen. De blev arga när jag inte kunde prata, för jag vet inte hur man säger saker på albanska.
Flickan uttrycker sig starkt och säger med eftertryck att hon vill kämpa.
– Jag vill bara gå i skolan i Åtvidaberg och jobba på bank när jag blir stor.
I Åtvidaberg fortsätter Carl G Nilsson och Kenneth Axelsson söka lösningar. En ansökan om arbetstillstånd avslogs under hösten efter att arbetsgivaren under ett par månader redovisat underskott. Garantier från bolagets bank om att bolaget på årsbasis visar överskott ändrade inte Migrationsdomstolens beslut.
– Vi tänker göra en ny ansökan om arbetstillstånd, säger Carl G Nilsson.
Kenneth Axelsson vill ha tillbaka Vlora i tjänst. Hon är omtyckt både som anställd och av arbetskamraterna. När företaget höll julbord i helgen ringde kollegorna upp Vlora.
– Då fick jag prata med alla, säger Vlora.
Hon har sökt, men inte fått jobb i Kosovo. Carl G Nilsson överför varje månad pengar till hyra och mat, från det konto i Åtvidabergs sparbank som finns de som vill stötta familjen.
– Det finns pengar kvar, men det börjar sina, säger Carl G Nilsson och vädjar om fortsatt stöd till familjen.