– Jag minns inte jättemycket av olyckan, men jag kraschade hårt under en träning och slog i huvudet, berättar 19-årige Kim Johansson och slår sig ner vid köksbordet.
Han är pigg och glad, men de senaste arton månaderna har varit allt annat än enkla. Än idag kämpar han i sviterna av motorcrossolyckan i oktober 2019.
Innan olyckan var crossen det som Kim helst ägnade sin fritid åt.
– Varje tisdag och onsdag var det träningar. På fredagarna åkte familjen iväg vid lunchtid och sedan tävlade jag hela lördagarna och söndagarna. Vi kom hem sent på söndagkvällarna eller till och med på nätterna.
Så ser livet inte alls ut idag.
– Efter olyckan var jag sjukskriven från både skolan och praktiken fram till sommaren på grund av hjärnskakningen jag fick. Jag har fortfarande problem med ryggen och nacken. Det har varit väldigt tufft, allra mest i början. Första månaden låg jag bara i sängen och sov 20 timmar om dygnet. Både ljus och ljud var fruktansvärt jobbigt.
Ingen visste att det skulle bli så här dåligt, fortsätter Kim.
– Jag har haft hjärnskakningar förut, så vi i familjen drog väl lite slutsatser från dem. De tidigare gångerna återhämtade jag mig snabbare. Den här behöver egentligen inte ha varit mycket värre, det kan helt enkelt bara vara så att det blev en hjärnskakning för mycket.
Samtidigt har Kim en stor viljestyrka och kanske har den hjälpt honom med återhämtningen. Han har till och med kört cross igen, om än inte på samma nivå som innan.
– Jag har kört lite, men jag vill börja tävla igen och komma tillbaka till den nivån jag var på innan, säger han bestämt.
Du verkar målmedveten. Skulle du beskriva dig själv som det?
– Många säger att jag är det, svarar Kim leende och fortsätter:
– Farsan har alltid varit en vinnarskalle och väldigt envis. Mamma också, så det har väl smittat av sig på både mig och syrran. Sedan olyckan har jag alltid haft målet att komma tillbaka och jag har fått hjälp av folk i min närhet, som rehabteamet på sjukhuset och min familj.
Även skolan har stöttat.
– Min bygglärare och andra lärare på skolan har verkligen hjälpt till. De gjorde allt de kunde för att jag skulle slippa gå om. Jag har bara kunnat fokusera på att bli frisk och återhämta mig.
Efter olyckan har Kim fått chansen att ingå i Team Lifbergs Motor. I samband med det har han bytt motorcrossmodell till en Kawasaki.
– Tomas Lifberg har alltid trott på mig och att jag kan komma tillbaka, trots att jag varit borta i ett och ett halvt år. Jag får mycket hjälp och stöttning av honom.
När Kim får frågan hur det känns att ha den stöttningen spricker hans ansikte upp i ett stort leende.
– Det känns roligt och skönt att ha folk som står bakom mig och backar mig.
Trots att Kim aldrig velat ge upp motorcrossen har han ibland stannat upp och funderat på kraschen som drastiskt förändrade hans tillvaro.
– Jag har tänkt på vad som hade kunnat hända. Det hade kunnat gå mycket värre, jag hade tur i oturen. Nu strävar jag efter att komma tillbaka ordentligt till crossen.
Vad betyder sporten för dig?
– Allt, nästan, ler Kim.
Han beskriver att den blivit som en livsstil för hela familjen.
– Alla fyra hänger med på tävlingarna och har varsin uppgift. Pappa är med och skruvar, morsan gör mat, syrran är med och peppar och jag kör. Man blir väldigt tight som familj i den här sporten.