Snön faller mjölkvit över Frängsbo. I päronträdet i trädgården trängs en flock sidensvansar när Bengt och Helena Ristenstrand visar vägen in i ladugården.
En blå overall, sockar och ett par rejäla gummistövlar ligger framme. Det är bara att kliva i ladugårdsstället.
Korna i ladugården är mjölkade sedan flera timmar och det råder förmiddagslugn. Några tuggar ensilage. En ko buffar på en annan och försöker tränga sig in i hennes liggbås.
Bengt och Helena Ristenstrand skrattar åt sin framfusiga ko. Hon gör så ibland, säger de.
För dagen rymmer ladugården 64 kor, alla av rasen SRB, Svensk rödbrokig boskap. Det är vackra kor med stora, svarta, vänliga ögon och blöta mular. Några kliver försiktigt fram för att nosa.
Sedan 1993, då ladugården byggdes om, går korna i lösdrift och mjölkningen sker i mjölkgrop.
- Vi mjölkar tolv kor åt gången i mjölkgropen. Det är smidigt, säger Bengt.
Mjölkningen fungerar uppenbarligen ypperligt. På söndag åker Bengt och Helena till Stockholm för att under måndagen ta emot Svensk Mjölks guldmedalj för 23 år av prickfria mjölkleveranser. Priset delas ut av kronprinsessan Victoria.
- Det känns roligt när man hållit på så här länge, säger Bengt och Helena.
Målet i sig är inte guldmedaljen, även om den sammanfaller med de egna målen:
- Det viktigaste för oss är att producera bra mjölk. Och det har vi gjort.
Regelbundna provtagningar på bakterier, celltal, fryspunkter och smak har hållit sig inom gränserna.
- Kraven har ökat och det har blivit svårare.
Återväxten av kor i Frängsbo är säkrad. 60 unga kvigor står i en egen ladugård. När vi går över gårdsplanen följer bordercollien Zeb husse i hasorna.
- Min bästa arbetskompis, säger Bengt om hunden som hjälper till att fösa korna mellan ladugårdarna på vintern och mellan betesmarkerna på sommaren.
Det finns mer gott i jobbet, mjölken.
- Ett kallt glas mjölk, det du, säger Bengt.
Helena nickar.
- Vad skulle vi göra utan mjölken? Det blir så mycket bra produkter av den, som vi skulle ha svårt att klara oss utan.