Vännerna Mona Herge, Peter Åkeborg, Bo Inge Nilsson och Irene Nilsson minns kåren genom åren.
Det är vemod i luften när några av eldsjälarna i Frälsningsarméns verksamhet träffas i huset på Stenhusgatan. Här har många människor kommit och gått, och det sitter minnen i väggarna.
Kåren startades av tre kvinnor från bygden 1920, och kårlokalen byggdes femton år senare.
– Det var Baroniet Adelswärd som skänkte marken till oss då, berättar Bo Inge Nilsson som varit frälsningssoldat här i över 70 år.
Från scenen i församlingssalen har det sjungits många sånger och psalmer genom åren, men nu har de sista tonerna klingat ut.
Frälsningsarméns hus på Stenhusgatan i Åtvidaberg.
Snart hade kåren både ungdomsscouter i källaren och gudstjänster i salen på mellanplan. På ovanvåningen finns en liten lägenhet som hyrdes ut till medlemmarnas vänner och barn som var på besök. På senare tid har träffar hållits här en gång i månaden och loppisen en trappa ner har varit välbesökt.
Men de senaste åren har kåren i Åtvidaberg bara haft tre medlemmar. Det är bara Bo Inge som har varit aktiv.
– Han har varit hustomten, skojar vännerna.
En trappa upp finns en lägenhet som hyrts ut genom åren till vänner och barn till kåren och hjälptruppen.
Ett gammalt kök i gult finns i lägenheten.
Fina tapeter pryder många av fastighetens rum.
Den lilla lägenheten på ovanvåningen hyrdes ut på heltid i början, men är nu besökslägenhet sedan länge.
Men hade det bara varit medlemmarna i kåren det hängde på, så hade verksamheten varit nedlagd för längesedan.
I Åtvidaberg har det istället varit engagemanget från den så kallade hjälptruppen, som inte är medlemmar, som gjort att kåren varit kvar, något som varit unikt.
– Den här gemenskapen har betytt mycket, och vi i hjälptruppen har stått upp för arméns principer. Annars hade vi inte varit kvar, säger Peter Åkeborg som är med i truppen.
Idag är de 18 stycken, men även hjälptruppen har blivit till åren. Det har varit på gång länge, och i mitten på februari fattades det slutgiltiga beslutet. Kåren i Åtvidaberg upphör.
Peter Åkeborg, Bo Inge Nilsson och Irene Nilsson tycker det är tråkigt att kåren i Åtvidaberg lägger ner, men orken finns inte längre.
– Det känns inte roligt, men det är åldern och orken som gör att vi inte längre har kraft, säger Mona Herge som varit med i hjälptruppen sedan 80-talet.
Irene Nilsson, Bo Inges fru, instämmer:
– För mig har det varit många vakna nätter som jag legat och grubblat.
Nu behöver hon inte det längre.
– Man måste ju se sanningen, vi är över 80 år nästan allihop. Men det är synd om alla de som kommit hit, nu när vi inte längre kommer finnas kvar. Det är ju många ensamma människor som sökt sig hit, säger hon.
– Ja, det är ett socialt arbete som vi har gjort under alla år, fyller Mona Herge i.
För Bo Inge som spenderat stora delar av sitt liv här känns det lite extra.
– Det finns så mycket historik kring det här, så det känns jobbigt och svårt.
Mona Herge visar runt nere i loppis-källaren. Här har hon lagt mycket tid genom åren.
Nu väntar bara tömning av huset. Flygel och piano ska säljas, och en tramporgel i källaren ska bort. Loppislokalen en trappa ner är fortfarande fylld med saker, något Mona Herge hoppas de kan sälja när de håller loppisen öppen för en sista gång, den 15:e och 27:e mars. Det som inte säljs då kommer Myrorna att ta hand om, berättar hon när hon visar runt.
Sen kommer huset med största sannolikhet att säljas.
– Det är ju en väldigt fin lokal och det skulle nog kunna gå att fixa till så man kan bo här. Vi väntar med spänning på vad som kommer att hända framöver, säger Peter Åkeborg.