– Jag ville göra en fotoresa, någonstans dit ingen annan åker, säger Agneta Larsson och uttrycker en fascination för ödeplatser och gamla bruksmiljöer.
Hon hamnade i Tjernobyl, där världens största kärnkraftsexplosion inträffade i reaktor nummer fyra år 1986, och i den övergivna staden Pripjat strax utanför.
Var du inte rädd för att utsätta dig för strålning?
– Jag läste på ordentligt innan. Det finns områden med nästan ingen strålning alls. Vår guide hade jättekoll och vi hade dosimetrar på oss som mätte strålning.
Vi träffas på biblioteket, där ett urval av Agnetas bilder från resan, nu visas. De går i gråtoner och bär ett vemod. Som pariserhjulets korgar, de övergivna sängarna på barnhemmet och utsikten från ett smutsigt fönster. En grönska syns på några bilder.
– Naturen tar över. Träd har vuxit in i byggnader. Risken för ras var större än risken för strålning där vi var.
Fotograferandet är en hobby sedan Agneta var tio år. Till yrket är hon civilingenjör i teknisk fysik och elektroteknik, och jobbar på Scanfil med mönsterkortsdesign.
Har du någon uppfattning om kärnkraft?
– Även om jag är tekniker så är jag skeptisk. Någonstans finns det människor som gör misstag. Eller så placerar man kärnkraftverk fel, som i Japan.
Utställningen på biblioteket ryms på en skärm som upplåts åt Åtvidabergs fotoklubb.
– Vi ställer ut bilder från våra månadstävlingar, men ger också plats åt enskilda medlemmar, säger Agneta som är ordförande i fotoklubben.