Robin Ebbestad från Grebo jobbar numera som underläkare på Danderyds sjukhus och forskar inom njurmedicin och undersökningsmetodik.
– Njurarna är ett av kroppens viktigaste organ. Och så hade vi en fantastisk föreläsare på just den kursen i läkarutbildningen!
Så förklarar Robin Ebbestad varför han valde att forska inom njurmedicin.
– Njurarna är intressanta, för de svarar för mycket av balansen i kroppen.
Robin är född i Grebo, har gått på Alléskolan i Åtvidaberg och är idag underläkare på Danderyds sjukhus, parallellt med att han forskar. Beslutet att använda 25 procent av arbetstiden till forskning kom efter att han sökt och erhållit stipendium från Baroniet Adelswärds stiftelse.
– Forskningstiden får man ju finansiera via fonder och stiftelser. Kanske att jag hade satsat ändå, men med det här tillskottet blev det självklart.
Vad forskar du kring?
– Njurmedicin och undersökningsmetodik, närmare bestämt om mikroskopi, hur man kan analysera vävnadsmaterial på molekylnivå. Det vi jobbar med är hur man kan undersöka materialet tredimensionellt, tidigare har man bara kunnat betrakta tunna skikt.
I forskningsteamet, som också består av ingenjörer inom optik, är Robins roll att se hur man praktiskt kan använda metodiken för olika patienter.
– Ibland har man svårt att förstå varför den ena behandlingsmetoden fungerar, men inte den andra, även om sjukdomsbilden ser likadan ut mellan olika patienter. Som läkare vill man hela tiden hitta rätt sätt att hjälpa varje enskild patient. Då vill man gå djupare och få ökad kunskap, därför forskar jag.
Den största svårigheten i forskarrollen är, enligt Robin, att välja rätt spår allteftersom resultat och erfarenheter kommer fram.
– Det forskas mycket, och det finns så många olika linjer att följa.
När han inte forskar är Robin Ebbestad underläkare på Danderyds sjukhus njurmedicinska avdelning.
Om vi backar bandet – varför ville du bli läkare?
– Jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap, men samtidigt kände jag ingen dragning åt det mera skrivbordsmässiga. Jag hade jobbat en del i pappas livsmedelsbutik och jag tyckte att det var roligt att träffa människor och hjälpa till att lösa problem.
Och tidigare ändå – hur var det att gå i skolan i Åtvidaberg?
– Bara fint. Jag minns särskilt vår karismatiske klassföreståndare Lennart Andersson, som bland annat var väldigt bra på att ge oss olika råd för vuxenlivet.
Robin som student.
Robin berättar också att han gärna hade stannat kvar i Östergötland, men Stockholmspulsen är okej och den forskningsutrustning som behövs finns inte i Linköping.
Om vi blickar framåt?
– Jag kanske blir klar att doktorera om ungefär fem år.