Han föddes 1942 i sjukstugan på Sjukhusgatan i Åtvidaberg. Dit återvänder Lars Inge Ström i sin debutroman ”Arvssynden”.
I spänningsromanen handlar det inte om något nytt liv i den gamla sjukstugan, utan om ond bråd död i ungdomsår och om sorg så isande kall att det blir nästintill outhärdligt.
– Ja, usch ja, säger Lars Inge Ström om den ondska han ger plats åt i sin roman.
Han kommer till Correns redaktion i Åtvidaberg tillsammans med hustrun Gabi Ström. Makarna bor i Österrike, dit Lars Inge flyttade för 15 år sedan.
De är på besök i Åtvidaberg i samband med att "Arvssynden" släpps. Lars Inge ska bland annat delta i Bok - och berättarmässan på Linköpings stadsbibliotek på lördag och finns på plats på ICA i Åtvidaberg idag för att signera sin bok.
Lars Inge är uppsluppen, pratsam och sprittande, men bär också mellan skratten ett allvar. Han har mycket att berätta och börjar med barndomsåren.
– Mina föräldrar var bönder. När jag var nio år sålde de av gården i Fagerdal mot Dalhem till. Vi flyttade in till Åtvidaberg. Pappa köpte hus på Fallavägen.
För den unge pojken var flytten till Åtvidaberg orosfylld. Han pratade bondskt och var rädd för trafiken i samhället.
Åren i folkskolan beskriver han som hårda, med slagsmål, aga och med lärare som mobbade sina elever.
– Jag skrev en uppsats och använde ordet lös istället för lyste. Läraren läste min uppsats för hela klassen och sa att man inte kunde förvänta sig så mycket av bönder. Han sa att :"De satt i sin by och mossade, så de var inte så mycket att hoppas på".
En skrivkramp följde.
– Det sitter fortfarande som en tagg i min själ.
Lars Inge bevisade motsatsen till lärarens föreställningar. Han gjorde med tiden akademisk karriär vid Uppsala universitet och blev docent i statskunskap. Under 1990-talet var han forskningschef och ansvarig för Statens Institut för regionalforskning. Några tankar om att skriva skönlitterärt fanns inte.
– Jag skrev bara vetenskapliga rapporter
En dag i hängmattan hemma i trädgården i Schoreling am Attersee väcktes en tanke. Intill sov då fyraåriga barnbarnet Mara Lea.
– Det var där jag fantiserade ihop allting, hela historien till min bok.
Där, för tre år sedan ställde sig Lars Inge frågor som är högaktuella idag genom #metoo. Han blir allvarlig.
– Temat rör det krig som män för mot kvinnor. Män har alltid och i alla kulturer tuktat kvinnor. Jag tänkte på Mara Lea och önskade henne en helt annan framtid.
– Jag önskade henne en värld där hon på grund av sitt kön inte ska hamna i vissa situationer, utan där hon på grund av sin talang och sina egenskaper ska bli accepterad av omgivningen.
I ”Arvssynden” påträffas liket av en ung kvinna i en grusgrop. Hon har fallit offer för en mans våld och vanföreställningar om kvinnors sexualitet.
Boken skulle kunna klassas som en deckare, men Lars Inge vill själv inte placera den i den genren. För honom är de bakomliggande faktorerna viktigare än själva brottet.
– Som kvinnors situation under 1950-talet. Allt skulle bli bättre och annorlunda efter kriget. Det togs nya initiativ. Bland annat ville kvinnor leva fullt ut och också få bejaka sin sexualitet.
I boken blir sexualiteten en synd, något som nedärvts och som leder till tunga, mörka handlingar. Boken berättar även fler historier och blir också ett tidsdokument över livet i ett samhälle som Åtvidaberg under 1950-talet.
– Jag nämner inte Åtvidaberg någonstans, men gator, platser och miljöer är härifrån. Och en del personer, även om jag inte säger deras namn.
Utanför redaktionsfönstret faller regnet. Människor ilar över torget. Vi skyndar ut för att ta en bild utanför gamla kommunhuset, där tonårspojken Lars Inge sommarjobbade i Åtvidabergs första turistbyrå.
På Torggatan hastar män och kvinnor in på Sandelius konditori, som också återfinns i boken.
Lars Inge knyter an till "Arvssynden".
– Där inne satt mördaren och spanade efter unga tjejer han kunde hämta upp med sin bil.