Lite riskabelt känns det att färdas den sista biten fram till Marianne Pipers paradis. Vi kör på en väg, som går över golfbanan i Åtvidaberg. Mellan fjärde och femte hålet ligger torpet Ängefall, tidigare Slevringe herrgårds kuskbostad, som Marianne hyr.
Den långa grusgången är omsorgsfullt krattad. Marianne möter upp i stövlar, det har nyss regnat.
Det här är en tid i juli när den ljuvliga honungsrosen ännu doftar, om än svagt som en påminnelse om sommaren som försvinner alltför fort.
Många rosor är ledsna efter regnet och trädgårdens mörkaste ros visar sig inte ens.
Tomten runt är stor, cirka 7 000 kvadratmeter.
- Jag arbetar i trädgården minst två timmar om dagen, säger hon.
Det visar sig inte vara något nödvändigt ont. Trädgården är ett av Mariannes stora intressen. Jobbar och jobbar förresten, vi hittade en gunga också, utmärkt för sköna meditationsstunder.
En tidigare hyresgäst har lagt grunden till trädgården, men flyttade 2000. När Marianne kom dit för tre år sedan fanns massor att göra för att hitta åter till det goda ursprunget.
I närheten av de gamla fruktträden finns nu rosor, grönsaksland och till och med söta, vita smultron.Huggormsboet är tomt och hjortarna kommer inte längre åt hela trädgården.
- Jag fick en trädgårdsdepression när hjortarna första året kom in i trädgården och åt upp det mesta.
Ett stängsel fredar numera en del av växterna. Mördarsniglarna tas inte lika vänskapligt om hand, utan främst med sax, men de bjuds också på öl som de gärna dränker sig i.
Marianne har också kommit på att aska, utströdd cirka tio centimeter från växterna, verkar kunna hålla sniglarna borta.
Vi är på promenad i den stora trädgården, tittar på den stora vridna asken utanför huset, tomatplantorna som trivs bakom gamla fönster invid söderväggen, på parikorna vid entrén och samtidigt sneglar vi åt golfspelarnas håll. Det finns en utslagsplats oroväckande nära huset.
Men sällan går golfbollarna fel.
- Fast en gång när jag hängde tvätt svischade en golfboll förbi mig.
- Det är jättetrevligt med alla golfare, men ännu är jag själv inte lockad att spela, skulle förresten inte ha tid heller. Men jag vet hur man puttar på fjärde hålet, från mitt köksfönster har jag sett hur man gör.
Själva huset, som är från 1700-talet, har renoverats under senare år. Marianne är mer än nöjd över resultatet och tackar för omsorg och kunskaper från en tidigare hyresgäst.
- Jag har alltid önskat mig ett litet hus. Med bara en garderob i huset så jag har fått lära mig att rensa bland kläder och saker.
Hon önskade sig också ett vitt piano, men det blev ett brunt. Det hittades bland annonserna i Corren och var alldeles gratis. Nu står det i ett av rummen och Marianne tar pianolektioner av grannen, som råkar vara kantor.
Inomhus är det rena myset med tänd brasa och levande ljus, för denna dag är visserligen en julidag men en inte varm sådan.
I köket lagar Marianne myntate och tar fram sin paradistårta (se recept). Det där får oss att slå oss ner vid bordet med lång vit duk, sakta röra om i tekopparna och ge upp den där förhatliga stressen, som värdinnan inte gillar.
Hon har prövat på den själv, inte minst när hon jobbade som affärsrådgivare för kvinnliga företagare och i början av 1980-talet som en i ledningsfunktionen för SVT i Norrköping.
Nu arbetar hon sedan flera år utifrån sin bakgrund som beteendevetare och terapeut. I ett mottagningsrum på övervåningen, där kastanjevin grönskar i hela taket, tar hon emot sina klienter som genom ett datoriserat hälsokoncept ges möjlighet att både analysera och balansera sin hälsa.
Marianne har en egen hemsida : www.mariannepiper.se