"En fritidsgård (med existentiell touch) för vuxna".
Meningen fångar mitt intresse i gyttret på Facebook. I inlägget försöker Jonatan Bäckelie beskriva det nystartade Kinäs kommunitet – ett slags vuxenkollektiv en mil öster om Björsäter.
Jonatan Bäckelie har i många år gått och burit idén om att skapa en gemensam plats för människor som behöver det. För honom har det blivit tydligt att sättet vi många lever på – i ensamhushåll eller frånskilda – inte gör oss gott.
– Det här ensamma livet, där alla ska vara sig själva nog, fungerar inte. Vi förväntas vara så självtillräckliga. Min känsla är att det behöver finnas platser där människor kan få betyda lite mer för varandra.
I somras startade Jonatan Bäckelie ett nytt projekt på Stora Kinäs gård, där hans morföräldrar bedrev lantbruk förr.
Kollektiv, kulturhus eller filosofisk mötesplats – etiketten på den nya formen att umgås är inte så viktig för deltagarna.
Men de är överens om en sak: Här, i ett hus i skogen, känner de alla både mening och samhörighet.
Just nu består gruppen av en permanent hyresgäst och 13 deltagare som är här mer eller mindre sporadiskt.
– Man kommer hit när man vill. Antingen över dagen, eller så stannar man några nätter, säger Sebastian Genas, en av deltagarna.
Exakta formerna för umgänget i huset är inte satta än – och kommer aldrig att bli. Deltagarnas önskan är att Kinäs ska vara en tillåtande plats där de alla kan få göra just det de själva önskar – oavsett om det är att yoga, skriva musik eller odla.
– Det är ett stort experiment. Det är roligt och spännande att se vad som händer när man tillhandahåller en plats där nästan vad som helst kan få hända, säger Jonatan Bäckelie över telefon, eftersom han var sjuk när jag besökte gården.
Variationen bland deltagarna på Kinäs är stor.
Åldersspannet sträcker sig från 20 till 40 år.
Här finns studenter, sjuksköterskor, konstnärer och fysioterapeuter.
Östgötar, norrlänningar och göteborgare.
Hos dem finns en lust att diskutera filosofiska frågor som människans existens, livsval och premisser – ämnen som sällan hinns med på fikarasten på jobbet. Samtidigt är längtan efter att bara få vara tyst, måla en fasad eller hugga ved lika stor.
– Det finns lika delar lekfullhet som djup och allvar mellan oss. Det uppskattar jag, säger Sebastian Genas.
Många av dem gillar tystnaden och närheten till naturen. I sommar har de odlat både örter, morötter, rödbetor och sockerärtor.
– Att få vara här ute är en skarp, och välbehövlig, kontrast till livet i min etta som ligger precis vid en spårvägskorsning, säger Helena Wikner.
Även om deltagarna själva bestämmer och formar kulturen i huset finns det ett ramverk: de så kallade Burning Mans 10 principer.
Burning man är en av USA:s största och mest mytomspunna festivaler. Varje år samlas cirka 70 000 personer i Nevadaöknen för att umgås, dansa, sjunga och skapa. Vissa kallar det en konstfestival, andra ett gemensamt försök att skapa en annorlunda, tillfällig verklighet.
Skillnaderna från en vanlig festival är många, den kanske viktigaste är deltagarkulturen. Det är besökarna själva som står för innehållet under veckan som festivalen pågår. Bidrar ingen, blir det inget event.
2004, när Burning man hade arrangerats i några år, bestämde sig grundarna för att skriva ned vad det är som gör att festivalen fungerar så bra. För trots att evenemanget samlar tiotusentals är respekten för både människa och natur stor (inte en enda kapsyl ska lämnas kvar i öknen när festivalen är slut). Resultatet blev de tio principerna – The 10 Principles of Burning Man – som exemplifierar kulturen som utvecklats på festivalen under åren.
Principerna är inget hokus pokus, utan betonar bland annat att man ska – klumpigt översatt – vara inkluderande, deltagande och i nuet.
Jonatan Bäckelie kom i kontakt med burnerkulturen 2017 och fastnade för mentaliteten och mångfalden bland deltagarna.
– Det är inte bara människor sprungna ur 70-talets hippiekollektivet i batikkläder som anammar tankesättet, utan här finns ingenjörer, psykologer och yoga-instruktörer i en salig blandning. Att intresset för det här är så stort bekräftar att vi är något viktigt på spåren.
Snabbt insåg Jonatan Bäckelie att det var fler än han som hade tänkt på att leva närmare andra människor.
– Principerna fungerar väldigt bra som ett ramverk i Kinäs eftersom vi tror att det främjar engagemang och individens ansvar.
Mening, samhörighet och gemenskap är ord som återkommer när gruppen pratar om Kinäs. De är överens om att det kan vara svårt att hitta sammanhang som vuxen.
– Jag har själv saknat och velat ha fler sammanhang sedan jag blev äldre. Här kan man utforska sidor av sig själv som man kanske varken kan eller vill på till exempel jobbet, säger Sebastian Gustafsson.
– Visst kan man samlas kring ett fritidsintresse några timmar i veckan, men här får man ut så mycket mer av varandra, säger Helena Wikner.
Kim Lindahl flikar in:
– Det är stor variation här. Det är aldrig samma konstellation av människor när man kommer hit, och det skapar en dynamik i mötet och samtalen med varandra.
Några av dem har kristen bakgrund. Själv är Jonatan Bäckelie utbildad teolog, men arbetar mest som musiker, och uppväxt i en frikyrkomiljö. Men sammanhållningen på Kinäs vill han ska bygga på annat än religiös tro. Det fanns förvisso en stark gemenskap i frikyrkan när han var barn, men den var villkorad, menar han.
– Problemet med den religiösa samvaron är att den är en åsiktsgemenskap som man bara har rätt till så länge man tror, tänker eller tycker "rätt" saker, säger han.
Även om Jonatan Bäckelie är hyresvärd vill han inte ta ledarrollen mer än nödvändigt. Tvärtom – han vill vara en del av Kinäs, inte toppstyra det.
– Det råder inte full frihet på gården, men så nära man kan komma. Och det kan vara ganska svårt och ibland överväldigande med de möjligheterna. Ofta, i till exempel arbetslivet, är svängrummet ganska litet för vad man kan och får göra. Här är det tvärtom. Det blir vad vi gör det till.