- Vi har velat behålla husets själ, säger Annie Åberg.
Hon har mycket själfullt att sätta fingret på. De breda golvtiljorna, trappstegen, trappräcket, de öppna spisarna, de mörknande tiljorna i taket, de tjocka murade väggarna och den väldiga murstocken.
Jo, Kungsbäck har själ.
Fast det krävde sin man och kvinna att se det.
- Vi hade ridit förbi här med våra hästar, men inte tänkt så mycket på stället då, säger Annie.
Tills den dagen förre ägaren Baroniet i Åtvidaberg skulle hyra ut huset. Anders stannade till och kikade in genom fönstren.
- Det var wow, direkt. Det här skulle kunna bli något, säger Anders.
I dag sitter Anders och Annie vid det ärvda bordet i det stora öppna lantköket. Solen har behagat stiga upp och lyser in genom fönstren. Stålarna leker med de slipade glasbitarna i den pampiga kronan ovanför vasken.
Det är rofyllt, lugnt och tyst. Kungsbäck ligger enskilt, nästan en kilometer från närmsta allmänna väg mitt i det gamla kulturlandskapet.
Grannar? Ja, en dryg kilometer bort, fast dit ser man inte för skogen.
Ensamt? Nej, vännerna som kommer trivs och stannar länge.
- Vi trivs här. Man känner lugnet när man kommer upp till gårdsplanen. Man samlar så mycket kraft och energi här, säger Annie.
Hon och Anders kan luta sig tillbaka efter en lång renoveringsperiod. Kungsbäck var delvis väl bevarat - stommen och torpargrunden var hel och spisarna, en i varje rum, fungerade. Mycket annat gav mer att önska.
Gården hade inget eget vatten, inget avlopp. Elinstallationerna var ålderstigna. Enda värmekällorna var spisarna. Taket behövde läggas om och köket bytas ut. Badrum saknades och själen, som Annie talar om, fanns ett par lager in.
- Vi började med taket, säger Anders och pekar mot gamla takpannor med patina från ladugården.
För att få plats för badrum och grovingång byggdes en sidobyggnad år norr. Åt söder byggdes en lika stor uteplats under tak. Övervåningen fick en frontespis mot gårdsplanen.
Vattenfrågan fick en annorlunda lösning för ett hushåll långt ute på landsbygden. Kommunens överföringsledning från vattentäkten vid sjön Ören mot Björsäter, löpte lägligt nog bara 600 meter från huset.
- Vi fick ansluta oss till den, så vi har kommunalt vatten, säger Anders som är nöjd över att ha sluppit borra efter eget vatten.
Borrning blev det i alla fall. För bergvärme.
Renoveringsarbetet i huset tog fart efter årsskiftet 2007.
- Det var mycket vi inte var medvetna om när vi började. Som att man inte vet vad man hittar i ett gammalt hus när man börjar riva. Det var svettigt ett tag, säger Annie.
Anders nickar:
- På byggprogrammen i tv går allt så fort och lätt. Vi har lärt oss att det är en process. Och att det egentligen hade varit lättare att riva huset och bygga ett nytt.
Större delen av renoveringen och byggnationerna har utförts av lokala hantverkare med snickaren Micke Lindersjö i spetsen.
- Vi har velat välja lokalt så långt det gått, säger Anders.
Köket med de pärlgröna luckorna kommer från Falerum, ett par mil bort. Kostsamt?
- Ja, men vi valde att lägga extra på köket, säger Annie och tillägger att köket och den vidhängande matsalen används flitigast av alla rum. Det är runt det ovala bordet med utblick över köket som umgänget förs.
I november gick flyttlasset från huset mitt i centrala Åtvidaberg till Kungsbäck.
Annie som har öga och intresse för inredning har möblerat de 220 kvadratmetrarna. Det är luftigt, öppet och enhetligt. Färgerna är få och de harmonierar varsamt med varandra.
Runt om i huset finns detaljer som fyller sin plats utan att vara för mycket. Mycket stearinljus, ett par vaser med för dagen med nyutslagna vita tulpaner, några skrin, en spiskrans, några burkar, flaskor, lyktor.
- Jag gillar den gamla, lantliga stilen. Men det måste vara saker med funktion. Ljus, till exempel är till för att brinna, de ska inte stå framme och bli dammiga och vridna.
Stämningsfullt, javisst. Ljusen på bordet brinner fridfullt i kungakronor i mörk metall. Annie ler:
- Det känns som om vi har kommit hem. Vi vill bo här resten av livet.