Vi fick ännu en jul utan snö och när 2014 nu ska läggas till handlingarna ser det ut att ha varit det varmaste året någonsin.
I alla fall sedan temperaturmätningarna började i slutet av 1800-talet, enligt Världsmeteorologiska organisationen WMO. 14 av de 15 varmaste åren har alla varit under 2000-talet. Ändå fortsätter vi ungefär som förut.
– Det är en milsvid diskrepans mellan de allvarliga, klimatvetenskapliga beskrivningarna av verkligheten och det som konkret görs i form av ändrad lagstiftning och ändrad budget. Den industrifatalistiska idén om att vi måste fortsätta som vi alltid har gjort vinner, säger Martin Hultman.
– Det är den grundläggande tron på att man kan äta kakan och ha den kvar, säger Jonas Anshelm.
– Dessutom bakas samma kaka hela tiden, säger Martin Hultman.
Det var bättre förr. Om man med förr menar 2006-2009 och med bättre menar att det i alla fall pratades om klimatet på ett vitalt sätt. Det visar i alla fall de båda forskarna, bosatta i Bestorp, med sin nyutkomna bok "Discourses of global climate change" – en analys av den svenska klimatdebatten så som den fördes under andra halvan av 00-talet, den period i modern tid där klimatet och miljön stått högst på agendan. Att debatten tvärdog efter FN:s misslyckade klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 är de flesta överens om.
I samband med Köpenhamns-mötet placerades klimatfrågan i ett antal utredningar. Fem år senare är det inte lätt att reda ut vad det blivit av dessa utredningar. Att Sverigedemokraterna, det enda etablerade partiet som är klimatskeptiskt, tog sig in i riksdagen har också skjutit debatten åt ett annat håll.
Precis före jul aviserade Miljöpartiet att man motvilligt såg sig tvunget att överge kampen för att stoppa Förbifart Stockholm. Ett tydligt exempel på motsatsförhållandet mellan forskning och praxis, enligt Martin Hultman.
– Alla seriösa forskare ser att Förbifart Stockholm kommer att leda till mer utsläpp. Det är inte bra för klimatet och kostar 30 miljarder kronor. Om man verkligen tog klimatfrågan på allvar skulle Förbifart Stockholm inte ens vara på planeringsstadiet, säger han.
– När det finns en tröghet i det politiska systemet blir det mer av samma, av de lösningar som skapat problemen. Andra skäl ges företräde när det tas beslut. Vad betyder deklarationen att man ska ta klimathänsyn när det kommer till skarpt läge för beslutsfattande? undrar Jonas Anshelm.
Politikerna delar upp politiken i olika delar som inte kopplas ihop, säger han. Förbifart Stockholm hanteras som ett transportärende och inte en klimatpolitisk fråga, och då blir den ekonomiskt försvarbar.
I valrörelserna 2014 gjordes några försök att få upp klimatfrågan på bordet, men med magert resultat. Nyligen avslutades FN:s stora klimatmöte i Peru, och i höst är det dags för ett nytt superklimatmöte i Paris. Intresset nu är en bråkdel av vad det var inför motsvarande möte i Köpenhamn.
Miljörörelsen har också insett att globala samtal och förhandlingar har liten chans att leda till något konkret, och börjat titta efter andra vägar till förändring, enligt Martin Hultman.
– De har gått till källan i stället, till utvinningsindustrin med gas, olja och kol. Miljörörelsen har ändrat fokus, säger han.
I mitten på 00-talet hade politiken sedan ett par decennier kännetecknats av samförstånd. Alla partier tyckte ungefär samma och miljöpolitiken drevs i någon sorts managementanda, där ISO-säkringar och konsumentlösningar sågs som tillräckliga. 2006 tydliggjordes debatten. Grundpremisserna var alla etablerade partier överens om: klimatet var vår tids ödesfråga och behövde hanteras därefter. Det var lösningarna man debatterade om. Allianspartierna, Svenskt näringsliv och Industriförbundet ville att marknaden och enskilda konsumenter skulle driva utvecklingen. De rödgröna, Svenska kyrkan och Naturskyddsföreningen ansåg att frågan behövde hanteras strukturellt och styras politiskt med hjälp av lagstiftning och skatter.
Osämjan i sig var av godo, anser forskarna.
– När det är alltför mycket samförstånd kommer man ingen vart. Vi har ett samhälle där framstegstanken är väldigt stark och då finns det en tro på att det går att lösa inom existerande ramar. När konfliktnivån ökar uppstår ett ifrågasättande om tankemodellen håller eller om den till och med ökar problemen och försvårar lösningarna. Det är till gagn för demokratin i alla fall, säger Jonas Anshelm.
Nu dominerar den industrimoderna hållningen – att vi ska lösa detta med hjälp av tekniska framsteg och utan att tulla på tillväxt och bekvämligheter. När diskussionen var som hetast synliggjordes olika visioner om hur ett hållbart framtida samhälle skulle kunna se ut.
– Vi såg vilka som avfärdar det för att de vill behålla samhället precis som det är, till vilket pris som helst, säger Martin Hultman.
Är till och med klimatskepticism bra för debatten?
– Det är en del av samtalet. Det behövs någon som ifrågasätter. Man kan till exempel ifrågasätta vetenskapliga modeller som IPCC använder sig av. Sen finns det de som inte är skeptiska utan bara avfärdar hela frågan utan rationell prövning, och det tillför inget, säger Jonas Anshelm.
En slutsats i forskarnas bok, som de själva är lite överraskade av, är att de skrämmande framtidsscenarier som forskningen målade upp i slutet på 00-talet ökade engagemanget och inte uppgivenheten hos människor. Men nu är den apokalyptiska stämningen borta.
– "Det kommer inte gå så bra, men det finns ju andra frågor också", tänker många nu. På något märkligt sätt kan man både uppfatta det skarpa läget och vilja bygga Förbifart Stockholm som om klimathotet inte fanns. Det hade inte gått 2009, säger Jonas Anshelm.
"Discourses of global climate change" är skriven på engelska och utgiven på ett av världens största förlag för samhällsvetenskaplig litteratur. Men handlar huvudsakligen om Sverige, som internationellt ses som ett klimatpolitiskt föredöme.
– Det svenska exemplet är kanske inte den framgångssaga som forskare och politiker ofta påstår. Vi problematiserar bilden av det lyckade föredömet, och visar att vi har samma typ av kluvenhet och dubbla bokföring som andra länder i vår del av världen. Ibland framhålls klimatfrågans samhällsförändrande karaktär och ibland är det business as usual där frågan underordnas ekonomisk tillväxt, sysselsättning och mobilitet, säger Jonas Anshelm.
Kanske är hoppet för klimatdebatten att vi i vår vardag börjar drabbas ännu mer påtagligt av klimatpåverkningarnas konsekvenser.
– Klimatpåverkan syns först i södra delen av världen. Om det blir väldigt kraftiga förändringar där blir det svårt att hålla det abstrakt. Förr eller senare dyker kraven på moraliskt ställningstagande upp igen, säger Jonas Anshelm.
– Boken ger en möjlighet att utkräva ansvar av människor på ledande positioner som vetat om det här, och faktiskt uttryckte det under en period. Det är viktigt att kunna gå tillbaka till politiker, industriledare och organisationsrepresentanter och kräva ansvar om det går åt skogen, säger Marin Hultman.
Just medvetenheten är något som skiljer dagens beslutsfattare från sina företrädare.
– Det är allvarligt eftersom det görs med berått mod. Det kan man inte säga om dem som industrialiserade Sverige på exempelvis 1910-20-talen. Det är svårt att tillskriva dem moraliskt ansvar eftersom de knappast kunde förutse detta. Det finns en risk att framtidens dom mot samtidens beslutsfattare inom politik och näringsliv blir väldigt hård. Och mot oss själva, säger Jonas Anshelm.
– Det borde inte få vara så att det viktigaste svaret på talet om att klimatet är vår tids ödesfråga blir miljöbilspremien. Det förefaller helt barockt om det är utfallet av vår klimatmedvetenhet, säger Martin Hultman.