Egentligen var det inte så mycket rattens placering som gjorde att bussen togs ur trafik den där söndagen 1967. Värre var att dörrarna hamnade på fel sida, ut mot gatan.
– Att ratten sitter till höger är inga problem. Det är ju bara att följa diket, säger Åke Wärnander och skrattar.
Åke körde E9595, som bussen heter, redan på 1960-talet när den gick i stadstrafik i Linköping. Redan då var bussen nästan 30 år gammal – den är byggd 1937.
– På den tiden var det inte så populärt när man tilldelades den här bussen. Det fanns ju andra som var mycket modernare. I dag är det en helt annan känsla, säger Åke och klappar kärleksfullt om ratten.
Någon servo är det inte tal om, utan här är det muskelkraft som gäller. Bekväm marschfart är 55–60 kilometer i timmen och den osynkade växellåda kräver att man dubbeltrampar kopplingen vid varje växling. Men det är inget problem, tycker Åke.
– Den går jättefint. Jag hade inte kört bussen på 50 år, men det sitter kvar i kroppen. Det tog bara några minuter så kändes dubbeltrampandet helt naturligt.
När Åke och hans kompisgäng för sju år först återsåg bussen i en lada utanför Gräfsnäs var den mer vrak än buss. Men de lät sig inte avskräckas utan tog hem bussen till den gamla brandstationen i Bestorp. Där har de nu de tiotalet pensionärerna – som alla jobbat på Tekniska verken – träffats varje tisdag i sju år, med korta sommaruppehåll.
– Det har aldrig känts jobbigt att åka hit, bara roligt. En sorts terapi, säger Lasse Gustavsson som är en av de tio.
Svårigheterna har varit många. Att hitta delar till en buss från 1937 är inte lätt och mycket har fått nytillverkas. Karossen – som byggdes på ASJ i Linköping – är gjord i askträ, så det har blivit en hel del snickrande.
– Det finns folk i gänget som kan både det ena och andra. Någon kan svetsa, en annan kan motorer och en tredje är bra på att leta delar på internet, berättar Åke Wärnander.
Nu glänser E9595 som om den vore ny och allt är fixat in i minsta detalj. Åke rattar bussen till olika evenemang för att visa upp den och ibland skjutsar han Tekniska verkens styrelse.
Känns det inte tomt nu, när allt är klart? Vad gör ni nu på tisdagarna?
– Vi fortsätter att träffas! Det finns alltid något att göra, just nu håller vi på att måla och göra i ordning brandstationen. Vi har fått ett erbjudande om att renovera ännu en gammal buss, men nu får det nog räcka, säger Åke.