Klöverdala, Lilla Åleryd, Tuna, Björnseryd. Det är tätt mellan gamla torpställen i trakten av Boet.
Just nu håller Hans Rydberg på med en serie visningar i bygdegården där han ställt samman en del av allt material. Torp, hus och folk i Stora Åby socken flimrar förbi i hans powerpoint-presentationer. Det handlar om bilder från människors fotoalbum som han skannat in och fyllt sin dator med, korta berättande texter om människor som levt i bygden – och förstås klipp från hans egna enorma filmmaterial.
– Det började med att jag köpte brorsans filmkamera 1984. Jag hade ingen direkt plan för vad jag skulle använda den till, berättar Hans när han visar lite smakprov i Boets bygdegård, som är byns gamla skola. (Skolor och dess elever har han också dokumenterat, det berättade Corren om för några år sedan.)
Men använd har den blivit. Både den första kameran och de andra tre han haft efter den. Tusentals timmar film, de flesta banden finns i Ödeshögs lokalhistoriska arkiv. Och på hårddiskar hemma hos Hans. Eller på dvd-skivor. En del klipp kommer med i hans presentationer i bygdegården.
Med filmkameran på höger axel deltog Hans i en torpcirkel och inventering där man vandrade runt i Stora Åby socken och letade efter gamla försvunna torpgrunder, markerade dem med skyltar med information om vad de hette, vem som bott där och vad som hänt med torpen. Historieprofessorn Kalle Bäck har varit inblandad i arbetet.
280 torp bara i Stora Åby socken har dokumenterats och märkts ut, cirka 20 av dem var soldattorp som gårdarna hjälpte till att försörja. På de andra var det ofta daglönare som bodde. De gjorde dagsverken på gården och hade en liten teg att bruka själv.
– Hustrurna tvingades ofta också att göra dagsverken vid skörd, eller med mjölkning. Om frun dog kunde torparen få order av bonden att snabbt gifta om sig för att arbetskraften behövdes. I värsta fall fick han ta någon från fattighuset, berättar Hans.
Till sin hjälp i torpsamlandet har han haft Harry Ström som lusläst kyrkoböcker. De har sökt upp människor som haft berättelser att bidra med, eller fotoalbum med bilder. Nuvarande markägaren har sökts upp och har fått delta i torpfilmerna med att berätta platsens historia och vem som fötts och dött där.
– Man har fått höra en hel del historier. Till exempel om sotaren som inte tyckte det var någon idé att tvätta sig efter arbetsdagens slut. Han skulle ju snart iväg och smutsa ner sig igen.
Platser har också sin historia, som "Fläskastenen". Två gubbar stal en julgris från en gård i Bökö, stack den med en lie och fraktade den på kälke till ett torp i Nisshult. Men spåren var lätta att följa. Fläsket låg gömt under en sten i skogen, stenen kan än i dag beskådas.
– Jag är kanske lite av ett original själv, säger Hans och tittar frågande på mig.
Vi kommer överens om att han är originell, inte original. Och dessutom en eldsjäl och idealist. Han har inte precis tjänat pengar på sin hobby. Första kameran gav han 7 000 kronor för i 1984 års penningvärde, en normal månadslön före skatt.
Visserligen fick han Löfska fondens kulturpris 1999 men det täcker inte på långa vägar utläggen.
– Jag tycker att det är roligt, ibland sitter jag både dag och natt vid skärmen och klipper ihop program. Hustrun är inte så glad på mig.
Snickeriverkstan han har där hemma hinner han inte med att jobba i. Det blir snickrande i datorn i stället.