Det känns som om vi reser flera hundra år tillbaka i tiden när vi kör genom den höstlövstyngda allén. Det är dags att ta fram de stora orden. Naturen är bedårande. När herrgården tornar upp sig framför oss, pampig och majestätisk, blir vi inget annat än hänförda. Kvarnån, som stilla rinner nedanför, för tankarna till ett engelskt gods där startskottet för rävjakten strax brinner av. Till och med sädesmagasinet, som är större än de flesta normalstora villor, gör oss förundrat mållösa. Kan man bo så här?
De järnsmidda (fjärrstyrda förstås) grindarna öppnar sig för oss och gårdens två hundar, Bessie och Winnie, kommer galopperande för att hälsa oss välkomna. I god burgen stil väntar vi på att det huckleklädda tjänstefolket ska ta emot oss. Något besvikna inser vi att ingen kommer. För brackighet har inget med familjen Österlund att göra. Snarare blir vi snart varse hur, ja, alldeles vanliga de är. (Om man bortser från Claes-Görans Duracell-energi, som för en sliten småbarnsmamma framstår som något helt enastående.)
Åter till huset. I åratal har familjen letat län och rike run i jakten på det perfekta huset (om man nu kan kalla en herrgård för ett hus.)
- Vi bodde i Sättuna i 22 år och trivdes jättebra, men vi längtade efter egen mark, säger Kristina.
Husobjekten har avlöst varandra genom åren. För ett par år sedan var det riktigt nära att de köpte en herrgård utanför Mjölby. Men då sa barnen, som har vetorätt i familjen, nej till att flytta.
- Vi var yngre då och hade inget körkort, så vi ville absolut inte flytta långt ut på landet när vi inte kunde ta oss in till stan själva, säger Anna.
Och att flytta utan att tonåringarna var med på det, det var det inte tal om. Så man väntade. Och väntade. Och väntade. Tills i våras, då Kvarns herrgård bjöds ut till försäljning.
- Jag var så ivrig att jag åkte hit ut dagen före visningen, säger Claes-Göran. Och det räckte med att kika in genom köksfönstret för att jag skulle känna att "här ska vi bo."
I maj i år gick sålunda flyttlasset från Sättuna. Själva var de helt övertygade om att de gjorde rätt, men det var inte omgivningen.
- Många tycker att vi är tokiga som flyttar till en sån här stor gård nu när barnen är stora. Men vi har letat efter ett sådant här hus länge, säger Kristina. Och varför skulle man inte kunna flytta nu? Visst kommer det en dag när barnen flyttar hemifrån, men här har de möjlighet att komma tillbaka och bo när de har skaffat en egen familj.
- Då kanske vi bor på "undantaget", säger Claes-Göran och pekar på flygeln ute på gården. Den ska jag renovera när jag går i pension.
Claes-Göran fyller 60 år i januari. Sedan är det fem år kvar till pension. Trots att han säger att jobbet som kanaldirektör är världens roligaste så ser han fram emot att få lämna över till en yngre förmåga med nya idéer.
Han har stora planer för framtiden som pensionär. Att rulla tummarna ingår icke i dem.
- Först och främst ska jag serva min lilla fru som alltid har servat mig. Sedan ska vi renovera flygeln och antingen öppna ett Bed and breakfast där, eller en skotsk variant av Affären på landet, med kiltar och marmelad och så. Eller så flyttar jag och Kristina dit så får barnen ta huset.
Åter till nutid. Vi går husesyn i mangårdsbyggnaden. Att Claes-Göran är en man med många talanger och intressen förstår vi snabbt. Här samsas whiskyrum, massor av jakttroféer, bibliotek, marina inslag och engelska möbler. Att familjen har en faiblesse för skotskt och engelskt förstår vi snart.
- Men framför allt tycker jag om att blanda stilar, säger Claes-Göran och gestikulerar vilt. Gamla antika möbler tillsammans med modern amerikansk konst. Det är häftigt.
Bottenvåningen är främst Claes-Görans och Kristinas. Här är hemmets hjärta, köket. Varmt, mysigt bonnakök med vedspis och ett gammalt slitet träbord.
Mellanvåningen är en festvåning. Här samsas än så länge flyttkartonger med pompösa möbler som den förra ägaren lämnade kvar.
Vindsvåningen, där tjänstefolket bodde förr, är numer en riktig gräddhylla. Här bor Anna och Philip som har inrett våningen helt själva.
- Det är inte så dumt att ha en våning mellan oss och mamma och pappa, säger Anna och ler. Philip gillar att spela musik högt, men det stör ingen här uppe. Som tur var har jag samma musiksmak ...
Det känns lite fjällstuga på vinden. Anna går med tjocka duntofflor, inte bara för att hålla värmen utan för att undvika att få stickor i fötterna av trägolvet. I taket hänger en stor projektor. Den har Anna och Philip tjänat ihop till genom att jobba som slussvakter hela sommaren.
Om ungdomarna är på toppen så kan man nog säga att föräldrarna är på botten. För nere i källaren har Claes-Göran och Kristina inrett en riktig festhåla. Fast man får nog ta det lugnt med vinet, för trappan upp är vinglig och brant.
Totalt är huset på 650 kvadrat. "Gulp" tänker vi som oroar oss för uppvärmningskostnader. På Kvarns herrgård har man bergvärme, vedeldning, det finns praktiskt taget en kakelugn i varje rum, och så finns det ett eget vattenkraftverk. Stickade tofflor finns att låna i entrén för den som är frusen av sig.
- Men vi snålar inte på värmen, man lever bara en gång och då ska man inte frysa, säger Claes-Göran.
Inte sitta i tv-soffan heller tydligen. När vi ber Claes-Göran sätta sig i soffan för att ta en bild utropar han glatt förvånat "här har jag aldrig suttit".
Nej, Claes-Görans favoritställe är att vara ute på gården och hålla på med djuren. På gården finns highland cattle, fasaner och får. Med andra ord, det finns alltid något att sysselsätta sig med. Är det inte gräsklippning (som Kristina kallar meditativt) så är det fårklippning.
Och snart är det dags för snöskottning av den stora skalan. Aldrig mer ska jag gnälla över att skotta en liten pluttig villauppfart när man kan skotta en flera hundra meter lång allé ...