Den som vill läsa om Borensbergs historia har hittills varit hänvisad till Björn Gottliebs intressanta "Från det gamla Husbyfjöl" om tiden fram till 1910.
Men i april ska en ny bok om Borensbergs historia komma ut, denna gång framför allt om 1900-talet. Boken är resultatet av flera studiecirklar.
I redaktionen ingår Folke Svensson, Anders Åhammar, Bo Axelsson och Ingemar Flyckt.
Den som bättre än de flesta känner Borensbergs 1900-talshistoria är byggmästare Lars Wallqvist, född i Borensberg 1923.
Corren tar hjälp av honom och av två andra, inflyttade Borensbergspatrioter, Folke Svensson och Magnus Byman, för att ringa in de viktigaste platserna och händelserna.
Vi träffas i Gästgivaregården, Borensbergs äldsta hus, byggt 1568 och officiellt gästgiveri 1685. Samtalet börjar genast kretsa kring ingenjören Johan Adolf Sundling, som utnämns till den viktigaste Borensbergsbon.
"Han gav orten kraft och ljus" står det på minnesstenen i en liten park nära Strömmen som fått hans namn.
J A Sundling var drivande kraft bakom kraftstationen i Näs, som fick avgörande betydelse för Borensbergs utveckling. Sundling förstod tidigt hur välsignelsebringande den elektriska kraften kunde bli. Av en tillfällighet fick han veta att gruvbolaget Vieille Montagne ville köpa ett vattenfall för att få elektrisk kraft till driften.
Det krävdes många och svåra förhandlingar med markägare innan arbetet med att bygga kraftstationen inleddes 1903. Glasbrukets ägare övertalades med löfte om fri kraft så länge kraftverket fanns.
Sundling försökte väcka intresse för den nya kraften, men bönderna var kallsinniga. Samtidigt var krafter igång för att bygga järnväg till Klockrike. Kraftbolaget beslöt att köpa aktier i järnvägsföretaget, aktier som betalades med kraftleveranser under tio år.
Därmed skapades 1906 landets första elektrifierade järnväg mellan Borensberg och Klockrike, med anslutning till Linköping och Motala.
- Man fick byta tåg i Klockrike, minns Lars Wallqvist som reste till läroverket i Linköping.
Asea levererade det första elektriska loket. Men det var för tungt och fick inte tas i bruk innan det försetts med ett extra hjulpar.
- Högt, fult och tungt, säger Folke Svensson som besett den så kallade Ankan på Järnvägsmuseet i Linköping.
Med kraftverket följde mark, Klakorps utjord. Sundling tog initiativ till att marken styckades upp i tomter. Moderna bostäder byggdes med vatten, avlopp och el. Hög standard för att vara i början av seklet.
I flera av de nya husen bodde glasblåsare, stolta yrkesmän. På gamla fotografier syns de i plommonstop. Efter disponenten Georg Hultners död fick de överta bruket.
- De räknades som lite för mer, säger Folke Svensson.
Folkparken, Bonäs, var deras festplats. När glasblåsarna tog en öl tittade de alltid på flaskan. Ett B omgivet av tre stjärnor var en flaska från Borensberg.
- Stod det Limmared sa de: Skit!, berättar Lars Wallqvist.
Göta kanal har också betytt mycket för Borensbergs utveckling.
- Dess största betydelse var som yrkesskola, säger Magnus Byman. Byggmästare Abraham Nyström på Hållingstorp i Kristberg och Baltzar von Platen fann varandra. Nyström fick bygga i stort sett allt. Det skapades en veritabel byggnadsindustri i Borensberg.
Kanalens nyttjades mest under de första åren och under kriget. Sedan förföll den. Lars Wallqvist minns en tidningsartikel från 1950-talet då en slussvakt föreslog: "Häv igen diket!"
Många är glada över att han aldrig blev bönhörd. Landshövding Eckerberg äras för att upprustningen kom igång. I dag kan det hända att 50 båtar gästar hamnen en vanlig sommarnatt.
Stefanskolan har starkt bidragit till Borensbergs ryktbarhet. I praktiskt taget varenda större tätort i hela landet finns någon person som utbildats i Borensberg. Skolan startade på 1940-talet Först utbildades urmakare, senare även optiker. I dag finns 36 elever.
Gränsen mellan de båda ortsnamnen tycks ha gått i Motala ström. Norrut fanns Husbyfjöl med gästgivaregård och tingshus, söderut fanns Borensberg med post och telegraf. Kanalstationen på sydsidan kallades dock Husbyfjöl.
1900 blev det dags för omdop, enligt vad som sägs efter påtryckningar från slussinspektörns fru, som inte gillade namnet Husbyfjöl.