”Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn, skapade Gud...”
För att vara en intern vardagsgudstjänst är det en ansenlig skara som har samlats i Björkhällakyrkan i Borensberg denna tisdagsförmiddag. Drygt hälften är dock under fem år gamla, och följer med liv och lust med i rörelserna till psalm 21.
De två största flickorna sjunger med stor hängivelse. En av dem fortsätter med en egen monolog när kyrkoherde Helen Olsson läser ur Filipperbrevet.
Barnen kommer från kyrkans egen förskola, Stjärnan. Övriga gudstjänstdeltagare är arbetslaget i Borensbergs och Tjällmo pastorat. De böjer sina huvuden när Helen Olsson ber för dagen som ska komma och för barnverksamheten som börjar denna vecka.
Sedan ber alla tillsammans:
– Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.
Björkhällakyrkan byggdes 1988. Hjärtat är kyrkorummet, med en altartavla som lyckas inrymma både Kristus och Göta kanal. Kyrkan är också huvudkontor för Borensbergs och Tjällmos pastorat, med en rad små arbetsrum och ett par församlingssalar.
I en av dem samlas arbetslaget varje tisdag morgon efter gudstjänsten för att gå igenom vad som är på gång. Vaktmästare, församlingsassistent, diakon, präster och kyrkoherde – alla sätter sig kring bordet och lägger upp sina fickdagböcker. Kyrkomusikern Carolina Fröberg står på fikalistan denna vecka och dukar upp mackor och kaka.
– Vi hade möte i går kväll, med indelningsdelegerades arbetsutskott. Det var inte slut förrän vid tio... pustar kyrkoherde Helen Olsson, som bor utanför Kisa och pendlar.
Indelningsdelegerade, ja. Väldigt mycket av arbetet i pastoratet handlar om att pastoratets dagar är räknade.
Så sent som 2005 gick Borensberg och Tjällmo ihop till ett pastorat. Från och med årsskiftet slukas de upp i det nya storpastorat, som dessutom ska rymma församlingarna Aska, Västra Ny, Godegård, Fornåsa och Klockrike under det nygamla namnet Borensbergs pastorat.
De är inte ensamma. Storpastoratsrevolutionen har skakat församlingarna i hela stiftet. Vid årsskiftet ska stiftets 56 pastorat bli 30 och insändarna i Corren har varit många, arga och oroliga. Höjda kyrkoavgifter, ett större avstånd mellan beslutsfattare och församling, färre gudstjänster – hur ska det bli egentligen?
”Stiftets uppgift är att arbeta för och värna om kyrkans överlevnad, inte avveckla”, skrev signatur ”medlem svenska kyrkan” i augusti förra året.
”Ingen jag talat med har upplevt det som positivt med ett storpastorat”, skrev Fornåsa pastorats kyrkofullmäktigeordförande i december.
”Jag trodde enväldet försvann med Karl XII, men det har tydligen återuppstått”, skrev ”kyrkobesökare” i februari i år.
Helen Olsson kom till pastoratet i april, efter att tidigare ha varit kyrkoherde i Ydre. Pastoratsammanslagningen ingick så att säga i dealen. Nu har hon dessutom utsetts till det nya storpastoratets kyrkoherde. Övriga kyrkoherdar får nya titlar – församlingsherdar med arbetsledande uppdrag.
– Ja... Det är ju lite delikat. Jag var dessutom enda kvinnan som sökte... Men de ska ha ungefär samma arbetsuppgifter som tidigare, säger Helen Olsson.
Hon är inte särskilt skakad av den stundande förändringen, även om det är mycket att styra med inför sammanslagningen. Administrationen, ekonomin och informationen tar mycket tid och det kommer knappast att bli mind-re när förändringen gått igenom.
– I församlingarna kommer det inte att märkas någon radikal skillnad. Möjligen till det bättre, tror Helen Olsson.
Men hon är väl medveten om att församlingsmedlemmar och förtroendevalda inte alla har samma positiva bild.
– En och annan tycker att det ska bli kul att gå ihop, men de flesta tycker inte det. Man vill vara i det man har och är van vid.
Så vad tycker kyrkoherden själv då? Helen Olsson ler.
– Jag tycker att det ska bli kul.
På personalmötet går man laget runt. Alla elva närvarande får säga vad de håller på med och vad de tänker på just nu. Församlingspedagogen Kristina Lundgren, prästen Susanne Angelöf och musikern Carolina Fröberg är alla uppfyllda av helgens konfirmation i Kristbergs kyrka.
– Det var en fantastisk konfirmation på alla sätt och vis. Sjunga kunde de också, säger Carolina Fröberg.
Helen Olsson hugger direkt.
– Vad ska vi göra med dem?
– Ja, vi måste fånga upp dem på något sätt, säger Carolina Fröberg.
Församlingsassistenten Mia Vidlund efterlyser mer info inför kyrkovalet.
– Tanterna i syföreningen säger ”vi vet inte vilka de är”, och ”vilka ska vi rösta på?” Det är jättedåligt skött. Jag vet ju inte heller vilka jag kan rösta på.
– Det blir ju inte lättare nu när det är storpastorat... säger Kristina Lundgren.
– Ja, de är oroliga för det också. Att det kostar för mycket så att vi inte kan ha kaféet längre, säger Mia Vidlund.
Mycket av mötet kretsar kring storpastoratet. Kyrkokamrer Gunnel Irewall berättar om budgetläget som hon redovisade för indelningsdelegerade kvällen innan. Sista september måste budgetarbetet vara färdigt.
Sen går kanslisten Linda Tiri igenom schemat för den närmsta tiden. Drop-in-dop, drop-in-vigsel, kaffe och förtidsröstning på Husbyfjöl marknad. Det stora synodalmötet i Linköping, där alla präster och diakoner i stiftet samlas. Och så kyrkovalet, förstås.
I stiftet ska 53 kyrkoherdar bli 30, men i övrigt ska det inte bli några personalförändringar i samband med den nya organisationen. Kyrkan får enligt reglerna inte sparka någon det första året. Helen Olsson tror på det som har försäkrats från stiftsstyrelsen: att meningen är att fortsätta hålla de lokala kyrkorna levande.
– Vi kommer att ha 16 kyrkor i pastoratet. Det går inte att ha gudstjänst varje dag i alla, men att vi håller liv i kyrkorna är viktigt.
Hon och kollegorna tänker mycket på hur de ska få in människorna i kyrkan.
Rapporterna från Kristbergskonfirmationen gav en kick.
– De som konfirmerar sig eller blir döpta har en större benägenhet att vända sig till kyrkan igen, så är det.
Drop-in-dop och drop-in-vigsel är nya sätt för församlingen att möta männi-skorna.
– För vissa blir det ju inte av fast de vill, och de tror att det måste vara så storslaget. Vi är ju lika glada om dopet är enkelt. Det viktiga är att alla blir döpta.
Helen Olsson är inte all-deles säker på att Borensberg är stort nog för drop-in-bröllop, men håller tummarna.
– Det är en stor snackis bland syföreningsdamerna i alla fall. De tjatar på sina anhöriga att de ska passa på att gifta sig. Det är bra att sänka tröskeln och göra det mer lättåtkomligt.
Pekka Pykäläinen sladdar in med bilen framför Björkhällakyrkan. Han plockar av sig sin handsfree från höger öra, kramar om Helen Olsson och ber om ursäkt för att han är tjugo minuter sen.
Pekka Pykäläinen är kyrkoherde i Västra Ny och Godegård, och som nya storpastoratets längst anställda kyrkoherde har han fått en plats i indelningsdelegerades arbetsutskott. Han och Helen Olsson har ett par ärenden att behandla och passar på att äta lunch samtidigt.
Själv är han en av dem som får en ny titel från årsskiftet. Församlingsherde. Han är också en av dem som tidigt gick ut och var kritisk mot sammanslagningen, tillsammans med Helen Olssons företrädare som kyrkoherde i Borensberg – Kristina Hallström. ”Vi är rädda för att tappa närheten till våra medlemmar. Vi vet hur människorna lever och de känner oss”, sa han i Corren för ett år sedan.
Nu ser han gladare ut när han slår sig ner vid bordet utanför kyrkan.
– Det har skapats en kultur av att ifrågasätta bakåtsträvare. Men kritiska röster måste in också för att det inte ska bli förändringar för förändringens skull, säger han.
Han har främst tagit en roll som företrädare för de oroliga församlingsmedlemmarna, säger han. Och tyckt att det var viktigt att få in kritiken tidigt i processen. Nu ser han förändringen an med tillförsikt.
– Syftet är gott och jag ser många positiva saker i det. Jag tycker att personalen och förtroendevalda har varit involverade i processen på ett bra sätt. Vi har lärt känna varandra och varandras arbetssätt. Men det har krävt hundratals extra arbetstimmar och mycket papper...
Han hade gärna sett att handläggningen hade fått ta lite längre tid.
– Vi hade kunnat ha en färdig produkt våren 2015, när vi har skrivit församlingsinstruktioner.
Han tittar mot kyrkporten för att se om Helen Olsson är redo att åka och äta.
– Jag är mycket glad att Helen ställde upp som kyrkoherde och blev vald. Det är goda krafter i rörelse.
På stiftskansliet i Linköping förstår de oron ute i församlingarna.
– O ja. Det är mycket som är isärplockat men ännu inte ihopplockat, och det är klart att man blir orolig av det, säger biskop Martin Modéus.
Stiftsdirektor Pether Nordin fyller i:
– En del tycker att det är okej eller bra, en del är rädda för att det blir en flytt av makt. Men det handlar om att allt ska finnas. Martins devis är ”Levande tillsammans med Kristus”. Vi jobbar mycket för att ha levande församlingar.
Att storpastoratsvägen är rätt väg in i framtiden tvivlar de inte på. På stiftskansliet var glädjen stor när reformen klubbades igenom på kyrkomötet i Uppsala i november förra året.
– Det är bra med lite större body, det skapar större flexibilitet. Det är roligare att jobba för fler också, och man kan vara mer ändamålsenlig i utbudet. Det är ett sätt att säkerställa möten mellan människor och mellan Gud och människa, säger Pether Nordin.
Biskop Martin Modéus ser omorganisationen som ett sätt att möta folkomflyttningen. Urbaniseringen är ett större hot mot kyrkan än de rena avhoppen, samtidigt som kyrkan har en väldigt viktig roll på landsbygden. Storpastoraten ska se till att det fortsätter vara så.
– Posten är borta, affären nerlagd, skolan är väck, men kyrkan är kvar. Vi är de som lägger ner minst. Jag träffade en representant för Svenska Fotbollförbundet och vi konstaterade att vi är de två organisationer i samhället med det finmaskigaste nätverket. Ingen har så hög närvaro som vi, säger Martin Modéus.
Han motsätter sig starkt att det handlar om en centralisering. Det är stor skillnad på pastorat och församling.
– Vi går från 56 till 30 pastorat. Och vi går från 108 till 105 församlingar. Vi är oerhört angelägna om att bevara det lokala. Vi ska inte bli som posten och banken. Just därför ska församling-arna hjälpas åt.
Prästen Susanne Angelöf tänder upp i Tjällmo kyrka. En mäktig 1200-tals-koloss, belägen mitt i byn och med ett spännande inre. Där finns väggmålningarna med djävulen som kokar syndare och tuktar gudstjänststörande kvinnor.
Där finns också den världsberömda Risbergsorgeln, unik för sin dubbla uppsättning av svarta tangenter och för sin historia som före detta domkyrkoorgel i Uppsala på 1700-talet.
Några bänkrader är borttagna och ersatta med en rejäl barnlekhörna med mjukhage, bord, stolar och leksaker.
– Det är viktigt att det finns plats för föräldrar att komma hit med sina barn. Barnen ska ju också kunna vara med på sina villkor, säger Susanne Angelöf.
Tjällmo församling är en av de mest levande i Östergötland. Det räcker att gå till statistiken – det är bara två av länets församlingar som har högre medlemstal än Tjällmo. Och besöker man kyrkan bekräftas bilden. Det är bra tryck på gudstjänsterna och stort intresse för allt annat: barnverksamheten, körerna, musiken.
– Kyrkan är synlig i Tjällmo. Människor vet vilka som jobbar här och har en relation till oss och uppskattar det vi gör, säger hon.
Läs hela reportaget i torsdagens Corren