Det första mötet mellan Marianne och Ebbe slutade illa. Marianne var 16, Ebbe 21, och de hade gjort sällskap hem från en fest när Mariannes mamma fick se paret komma gående hand i hand.
– Hon blev jätteilsken. Här kom jag med en pojke som hon inte visste vem det var. Jag fick först en örfil på ena sidan, sedan en på den andra. Så kunde det gå till på den tiden. I dag hade det väl blivit en misshandelsanmälan, säger Marianne.
Men den spirande kärleken klarade smällarna och idag har Marianne och Ebbe varit gifta i 63 år.
– Vi har haft ett bra liv tillsammans, konstaterar Marianne.
Sättuna är ett litet bostadsområde strax utanför Linköping. Det är egentligen bara en lång gata, Gallstrandsvägen, som leder ner mot Roxen. I ett rött hus med vita knutar bor Marianne och Ebbe.
– Vi bodde i en fyra i Skarpan inne i Linköping när vi hittade den här tomten och byggde för 30 år sedan. Då hade barnen redan flyttat ut, men vi gjorde två barnrum på övervåningen för att de alltid skulle känna sig välkomna hit, berättar Marianne.
Marianne och Ebbe älskar sitt hus och sitt Sättuna. Det finns planer på att bygga en massa nya villor på fälten intill. Marianne är lite kluven inför det.
– Det behövs ju villatomter. Men det är bra med ett litet område där vi bryr oss om varandra. Det är aldrig någon som stjäl eller förstör i Sättuna. Här har det vuxit upp många trevliga barn.
Närheten till sjön är en annan fördel med Sätttuna. Där brukade Ebbe och Marianne segla. Båten är såld nu, men bad blir det fortfarande då och då.
Huset är lite ovanligt för våra breddgrader.
– Det är en Norrbottensgård, byggd av Sangis Trä. Det var lite dyrare men det var det som vi fastnade för och ville ha. Jag har alltid varit intresserad av hus. Jag började skicka efter huskataloger redan 1954, men det dröjde innan vi hade möjlighet att bygga. I många år hyrde vi i stället en arrendatorbostad i Tyllinge, berättar Marianne.
Bottenvåningen består av ett stort vardagsrum – ”salen” står det på ritningarna – och ett underbart, gigantiskt kök med rejäla takbjälkar, breda golvplankor och öppen spis. Här har Marianne och Ebbe gott om plats för två sittgrupper. Framför Moraklockan från 1753 finns en ledig yta som Marianne kallar ”garaget” – här parkeras de båda rullatorerna. Marianne är 81, Ebbe 86, och benen samarbetar inte som förr.
– Sovrummet är på övervåningen och det är förstås inte så praktiskt. Det går, med hjälp av räcket och spaljén. Jag brukar kalla det för vårt gym... Men det är klart, den dagen kommer väl när vi måste flytta ner sovrummet till bottenvåningen, säger Marianne.
Ebbe har drabbats av demens och tre timmar varje vardag kommer hemtjänsten för att vardagen ska fungera. Tankarna på att flytta till en lägenhet eller ett äldreboende finns där. För två år sedan gick det så långt att huset lades ut till försäljning.
– Men vi ångrade oss. Vi vill inte lämna huset, vi tycker så mycket om det. Mittemot finns en lekplats. När man är så här gammal är det väldigt roligt att se barn och vuxna om vartannat, inte bara gamla som på ett äldreboende.
Ebbes demenssjukdom gör att både han och Marianne är mer bundna till hemmet än förr. Det blir svårare att ta sig iväg på konserter och shopping, två av Mariannes intressen.
– Men jag vill ha honom hos mig. Kärleken finns ju kvar! Vi tar en dag i taget och bor här så länge det går.
Vi går ut i trädgården. Det syns att det är ett annat av Mariannes intressen. De välrensade rabatterna är fulla av vackra perenner.
– Jag köper fortfarande blommor då och då och planterar. Man måste ju förnya sig. Och om jag skulle sluta handla... då är det liksom inte Marianne!