Lili Stenmark bor och driver galleri i Skärkinds gamla fattigstuga från 1836. Det är så centralt man kan komma i Östergötland, menar Lili, två mil från Linköping och lika långt från Norrköping, Söderköping och Skärblacka.
– Jag hittade huset när jag skulle gå i pension och ville ha att ställe att driva galleri på. Men jag tvekade först. Inte kunde jag bo alldeles intill kyrkan, då måste man ju sköta sig! säger Lili och skrattar.
Lili Stenmark köpte i alla fall huset och drog in som en stormvind i Skärkind. Öppnade galleri med konstnärer från hela världen. Drog i gång föreläsningsserier – i vår är det 17 föreläsningar, alltid gratis, alltid måndagar klockan 15.
Och det där med kyrkan var inte så farligt, visade det sig. Lili Stenmark ordnade jazzkonsert i kyrkan, kom bra överens med kyrkoherden och isen var bruten. Nu händer det att föreläsningarna flyttar över till församlingshemmet när det blir trångt hemma hos Lili. Kommer det riktigt mycket folk är det kyrkan som gäller.
Lili tömmer ugnen på den sista plåten småkakor till nästa måndags föreläsning och vi går husesyn i det stora huset där gränserna mellan galleri och bostad inte är helt klara.
Lili Stenmark bor ensam med hunden Baghera, men lånar ofta ut övervåningen till föreläsare och utställande konstnärer. Överallt hänger det tavlor och Lili berättar gärna om dem.
– Den där köpte jag när jag jobbade med ett konstprojekt i Vitryssland. Den där borta fick jag av en fransk grafiker som bodde här hos mig några veckor. Och den här bytte jag till mig av Stefan Teleman mot en utombordsmotor.
Vi går genom gröna hallen, blå rummet, gula köket och röda rummet.
– Jag älskar färg. Det syns, va? kommenterar Lili.
Medan vi strosar runt i huset berättar Lili den ena fantastiska historien efter den andra, så där liksom i förbifarten, och jag inser snart att hennes liv är för innehållsrikt för att rymmas i ett reportage.
– Där har jag lagt vantarna på bordet ... Det är sälvantar som jag köpte när jag var på Grönland för att föreläsa om arkitektur. Det där har Harry Brandelius skrivit, jag uppträdde med honom på Finlandsfärjan ett år. På den bilden var jag fotomodell på Thielska galleriet; jag drev boutiquer i Solna och Gamla Stan på den tiden ...
Här och var står uppstoppade djur av det lite ovanligare slaget – ett rådjurskid, ett lamm, en ekorre, en mink.
På en vägg hänger massor av familjefotografier. Lili Stenmark har fem barn och tolv barnbarn.
– Dessutom har jag haft 14 fosterbarn och många av dem har jag kontakt med fortfarande. Sju bonusbarnbarn har jag också.
Varje år reser Lili Stenmark utomlands och det är inga vanliga charterresor, snarare tågluffar, mc-tripp i Indien och bergsklättring i Afrika.
– Jag är vanlig fattigpensionär, men jag reser enkelt med minimal packning. Oftast ensam. Jag bokar aldrig något boende, det finns alltid någon som hyr ut rum.
Men... hur hinner du med allt?
– Tja, jag gillar att mölja på, helt enkelt!
Innan vi lämnar Lili Stenmark tar vi en titt på tomten. Lili visar vägen i högklackade orange skor och leopardpäls. ”Den fick jag av en gammal friare som inte lever längre”.
Odling är ett annat av Lilis intressen och varje år kan hon skörda potatis, lök, purjolök, hallon och rödbetor.
På tomten ligger den gamla brandstationen som ingick i köpet när Lili flyttade hit. Den fick hon kulturbidrag för att rusta upp mot att hon satsade lika mycket själv. Nu är här garage och vedbod.
– Brandstationen är min stolthet. Jag trivs i vedboden. Det händer att jag står här i mina högklackade skor och kapar ved med motorsågen. En gul motorsåg har jag.
Ett stenkast söderut i Skärkind hittar vi Villa Skärkind, byggd 1880. Här fanns en gång i tiden Axel Svenssons diverseaffär, med ”garn, speceri, spannmål, symaskiner m m”.
Hit flyttade flygaren Bo Fransson 1970 och sju år senare flyttade Solweig in.
– Jag letade efter ett hus för överkomliga pengar. Det här kostade under 100 000 och jag fick låna på Skärkinds Sparbank som fanns på den tiden. Men det var ju mycket att göra, det fanns till exempel inget vatten och avlopp och den enda uppvärmningen var kakelugnarna, berättar Bo Fransson.
Nu värms huset av bergvärme och de flesta kakelugnarna är borta.
– De var spruckna och utbrända, så jag rev dem. Det kan jag ångra i dag, säger Bo.
I det franssonska huset är det högt i tak på båda våningarna, med vackra, breda plankor i både golv och tak. Här är fullt av vackra möbler.
– Jag gick mycket i antikaffärer, men det retade mig att allt var så dyrt. Så jag bestämde mig för att öppna en butik själv där inget är dyrt, berättar Solweig.
1990 förvandlades därför den gamla lanthandelsutbyggnaden till antikaffär. Här finns allt från möbler som Bo och Solweig har renoverat, till tyger och alle-handa småprylar.
– Vi har inga fasta öppettider, affären får inte styra våra liv. Men vi har alltid öppet när vi är hemma, berättar Solweig.
Solweig Fransson var fram till pensionen lärare i Norrköping, men under några år på 1950-talet arbetade hon på Correns Mjölbyredaktion. Vi blir sittande länge vid köksbordet och lyssnar på hennes historier om hur det gick till på Corren på den tiden.
– Tre gånger om dagen skulle en portfölj med material skickas med Linköpingståget. Den sysslan åtog sig alltid platschefen, löjtnant Lanz, för då kunde han gå runt på stan ett par timmar och prata med folk. Jag ville ju också gå med väskan, men det fick jag aldrig, minns Solweig Fransson.
Ibland kom högsta chefen, ryttmästare Ridderstad, på besök.
– Då var det uppståndelse. ”Nu kommer ryttmästarn!” En gång skulle löjtnant Lanz slå ihop klackarna och göra honnör. Han var rätt gammal, uppemot 80 tror jag, och han ramlade omkull bakom disken. Det var ju hemskt egentligen, men det där hade vi väldigt roligt åt.
mikael.svensson@corren.se