När hon första gången fick se de två 1800-talstorpen vid vägs ände norr om Roxen ropade en röst i hennes bröst: "Här är det! Här ska jag bo!" Förälskelsen var omedelbar och vissheten om att hon gjorde rätt för fem år sedan är i dag bergfast.
Efter en skilsmässa och några år i en lägenhet i Vasastan började hon längta ut. För Susanne är trädgårdsarbete en lisa för själen. Negativa tankar och oro sköljs bort i samma takt som naglarna fylls med jord när hon låter händerna bearbeta den solvarma marken. Att det är ett kärt arbete förstår alla som kan det allra minsta om trädgård.
Susanne tuktar inte naturen. Hon handskas varsamt med växterna så att arternas särdrag får det utrymme de vill ha för att bli som vackrast. Inte en snörrät rad finns det här, inga kantiga hörn. De stenomgärdade rabatterna är oregelbundet mjuka och sköna i formerna och liksom böljar sig fram i trädgården. Tusan, det här är nog den vackraste torpträdgård jag sett!
Men första sommaren lät hon det mesta bara vara. Hon ville se vad som kom upp och noga tänka igenom hur hon ville ha det. Den sommaren var hon dessutom fullt upptagen med att få torpen beboeliga, med sönernas och vänners goda hjälp. Murkna partier har bytts ut, det har målats och tapetserats och fyllts med arvegods och loppisfynd.
Inget är förstört. Den gamla torpkänslan är intakt. Här går pulsen ned.
- Man kan säga att jag lurade till mig stället, med det är förhoppningsvis preskriberat nu, skrattar Susanne. Efter att ha tittat på flera torp förstod jag att många är ovilliga att hyra ut till en ensam kvinna. Kanske tror de inte att man ska klara av att hålla det i gott skick. Det blir ju väldigt mycket underhåll när husen är byggda 1818.
Så Susanne tog med sig en manlig kompis på visningen och antydde att de var ett par fast de alls inte var det.
Klart att hon fortfarande behöver hjälp av andra ibland, men väldigt mycket har hon lärt sig själv under senare. En kompetent kvinna med ett mål i sikte stoppas inte så lätt. Hon hugger all ved för hand, kittar de gamla fönstren, tömmer dasset, hämtar vatten i brunnen en bra bit bort, slår ängarna med lie.
Hon lagar maten på vedspisen och till och med bakar i den. Här ska inte in någon tv. Blir det för bekvämt går själva vitsen med torplivet förlorad. På kvällen, när kroppen är skönt trött efter en dags utearbete, tänder hon ljus, stickar rutor till en lapptäcksfilt och lyssnar på ljudböcker. Just nu Arto Paasilinas "Livet är kort - Rytkönen är lång". Och just för att livet är så kort och svischar förbi i allt vådligare fart, gäller ju att ta vara på och glädjas åt sådana enkla men sköna ting som årstidernas växlingar.
Sen somnar hon tryggt innanför den vajande spetsgardinen och de röda pelargonerna. Fönstret står alltid öppet. För den sköna luftens skull och för att det är så spännande att höra skogens alla djur prassla där utanför. Om hon någonsin är rädd?
- Vad skulle det vara för? Att en älg hoppar in genom fönstret?
På ett av valnötsträdens stöd sitter sädesärlan. Den har just klarat av sommarens andra kull ungar. Ett visst vemod infinner sig i september när både den och Susanne drar till sydligare breddgrader. Susanne bara till Linköping - sädesärlan till Afrika.
I maj är fågeln den första att hälsa Susanne välkommen tillbaka. Och så spenderar de återigen ett halvår tillsammans i det som kommit att bli deras gemensamma sommarvrå av världen.