Gammalt och nytt smälter ihop

Det röda huset med vita knutar är ursprungligen byggt i slutet av 1800-talet och tillbyggt någon gång på 1950-talet. När familjen Liljedahl flyttade in var det litet, men hade rum för hela familjen, något det gamla huset inte hade.

– Vi tog först kontakt med paret som bodde här för att köpa marken här bredvid för att bygga ett nytt hus. Men sedan började vi fundera och kom fram till att det också är mycket jobb, och så är det roligare att renovera, berättar Jennie Liljedahl.

En dag ringde det gamla paret och sa att de inte orkade med huset längre, och undrade om Jennie och Mattias var intresserade. Sen gick det snabbt att sälja det gamla huset och köpa det nya renoveringsobjektet. Även om de inte var färdiga med det gamla.

– Haha, nej färdig blir man aldrig. Då börjar det bara om från början igen. Vi hade börjat med tvättstugan och efter 19 år var det dags igen. Vi ville att det skulle hända något nytt och kände inte att vi kom någon vart i vårat gamla hus.

Jennie och maken Mattias träffades när de var 17 och köpte sitt första hus redan som 20-åringar. Efter fyra år i Böttestad Östergård blev det tillökning i familjen. När huset var fyllt med tre barn och renoveringen hade gått varvet runt kände båda att det var dags att bryta upp.

– En stor anledning till att vi flyttade var för att barnen skulle komma närmare kompisarna och skolan. Jag satt mycket i bilen och skjutsade. Visst hade de kunnat cykla, men de var i den åldern då man inte riktigt vågade släppa iväg dem.

Tämligen omgående gjorde familjen upp en plan för hur det nya huset skulle byggas ut. Entrén på framsidan uppdaterades med en ny farstu och på baksidan blev det 50 extra kvadratmetrar till kök och tvättstuga.

– Planen växte fram, man måste ju bo in sig lite först. Men huset var väldigt litet. De första två åren satt vi i vardagsrummet och åt, därför ville vi ha ett stort kök med ordentlig matplats. Det var det som kändes viktigast.

Efter första året byggdes köket ut med en matplats. Matsal, matplats eller vad man nu vill kalla det är egentligen fel. Rummet är husets samlingspunkt. Här gör barnen läxor och spelar spel. När det är dags att samla ihop släkten eller kompisgänget är det runt det gigantiska bordet man samlas. Bordet är byggt av Mattias själv. Bordsskivan består av limträbalkar som är små och nätta för att vara limträbalkar, men som plank till ett bord är de synnerligen gedigna.

Närmst på tur, om Jennie får bestämma är nya fönster och ny panel på huset för att knyta ihop det gamla med det nya. I år tvättades taket, men så småningom ska det också bytas.

Med erfarenheterna från det gamla huset så har Jennie och Mattias sluppit gå i några fallgropar den här gången.

– När vi byggde tvättstugan i Böttestad tyckte vi att den var stor. Men sen skulle man in med vagnen och knöla. Så den här gången byggde vi en dubbelt så stor, och nu har vi inte ens några små barn längre. Men det går åt när man är fem personer.

Att renovera och bygga upp är en blandning mellan livsstil och hobby för Jennie och Mattias. Till vardags jobbar Jennie inom vården och Mattias är snickare.

– Vi har tänkt bo här i många år, så man får ta det pö om pö. Och det viktigaste här i livet är ju inte att ha det fint hemma. Man måste leva också. Men det är kul att greja, lägger Jennie till kvickt.

Jennie påstår att de har ”härtat ner sig” trots att det finns mer tid nu när barnen är stora. Äldsta sonen, Hampus, hjälper till då och då, men hans stora intresse är bilar. Han följde inte i pappas sågspån utan valde en karriär som fordonsmekaniker.

När huset väl var köpt stod planen att renovera fast. Att riva och bygga nytt kom aldrig på fråga.

– Absolut inte! Vi pratade om att bygga ett nytt hus, men vi kom fram till att det inte är något för oss. Mattias bygger hus, men det moderna... Nej, det är roligare att blanda och bevara lite gammalt och lägga till lite nytt.

Vinklar och vrår är bara charmigt tycker Jennie. Det gamla ska smälta ihop med det nya. De kommer inte byta färg på huset och sätter in fönster med spröjs för att bevara intrycket.

– Utbyggnaden av huset känns ny, men den skriker inte supermodernt. Det är det vi tycker om och det är så vi vill ha vårt hem.