Tycker att jag har hyfsad koll på mina pengar. Försöker ha enbuffert för oförutsedda utgifter, som plötsligt havereradetvättmaskiner. Sparar en slant till barnens körkort, betalar lite tillen pensionsförsäkring. Ja, ni vet.
Men när det gäller listiga penningplaceringar, fonder och "klipp" äroch förblir jag en loser. I dessa fall är jag extremt ekonomisktosinnad. Jag avskyr systemet med att själv placera sina pensionspengar.Jag kan och vill inte! Vissa tycker att jag är korkad som lagt mitt livi bank-Susannes händer och frågar henne om råd titt som tätt. Men jagär så korkad (?) att jag väljer att tro att hon vill mig väl ...
I dagens Bostadsbilaga berättar vi att en liten tvåa på Kungsberget,på 43 kvadrat, i Linköping är värd en halv miljon kronor. 500 000.
Exakt en sådan lägenhet ägde jag för tio år sedan. Jag köpte den1990 och vill minnas att det då stod 10 000 i Linköpings bostadskö. Enhyreslägenhet var lika otänkbart som att jag erbjudits jobb somfinanshaj. Jag hade att välja mellan en bostadsrätt och att varainneboende hos en gammal tant i Skäggetorp.
Eftersom jag kom från en kåk på västkusten och hade ett lass prylari bagaget kändes inte tanten som något bra alternativ. Alltså köpte jagden pyttelilla tvåan på Kungsberget. För 206 000 kronor och ivrigtpåhejad av kolleger i huset intill som bedyrade att just de härlägenheterna, de sjunker aldrig.
Fem år senare var läget akut. Två vuxna, ett barn och två katter på 43 kvadrat var ingen höjdare och min dröm-kåk uppdagade sig.
Så jag sålde. För 105 000 kronor.
Snyggt va? 101 000 kronor väck på fem år.
Jag är långt ifrån ensam, jag vet. Och det man förlorar påkarusellerna tar man kanske igen på gungorna. Jag har trots det enstark känsla av att jag aldrig kommer att göra något ekonomiskt klippeftersom det ännu inte hänt, på 44 år.
Har ni noterat att det alltid är samma människor som gör de därklippen, som självbelåtet berättar om dem och lyckönskar sig för sittförutseende och sin skicklighet? Och hör ni vad avundsjuk jag är?Samtidigt går det ju inte att sig till att betrakta penningplaceringarsom något vansinnigt roligt och intressant.
Min lillebror är en sådan där typ. "Han har matjord i fickorna denungen" har mamma alltid sagt om sitt nu 39-åriga mellanbarn. Ochstorasyster är grön av avund.
Möjligen har vi ekonomiskt osinnade någon annan förträfflig förmåga. Jag är inte klar med vad det kan
tänkas vara. Men jag återkommer i ärendet.