Vi källsorterar våra sopor och tänker över våra bilresor. Men när det kommer till husbygge råder fortfarande mycket av slit-och-släng-mentalitet. Masstillverkning, plast och billiga isoleringsalternativ firar triumfer, allt för att sänka byggkostnaderna. Parallellt finns det firmor som har förstått att man kan tjäna pengar på gamla husdetaljer och en genuin spegeldörr kan betinga ett pris av 1 000 kronor.
För familjen Hammar-Berggren ledde de begränsade penningresurserna - i kombination med en kärlek till gamla ting - till ett återvinningshus som slår de flesta när det gäller personlighet och charm.
På 90-talet var det andra visor än i dag. Då revs visserligen gamla fina, friska hus och resterna slängdes på tippen. Men inte alla rester. En del av dem kom Per Hammar över. Den där dörren som nu går på en tusing - den fick han för en femtiolapp. Han och familjens hus i Opphem är byggt av rester från över 20 rivningskåkar i Östergötland. 23 tror han, men är inte riktigt säker.
- Ambitionen är att lista alla delar och dess ursprung, medan jag ännu kommer ihåg dem, säger Per när han visar runt i sitt varma, lite knarriga och ombonade hus.
Att det inte är ett helt igenom "äkta" gammalt hus är omöjligt att få in i skallen. Här finns precis den atmosfär som gamla hus hyser, men som nybyggda i "gammal stil" aldrig kan återskapa. Ingen plast, ingen smäck, inga fullständigt raka linjer eller räta vinklar.
Husets stomme, panel och brädfoder är nya. Men det mesta övriga är återanvänt från rivningskåkar; gamla stabila profillister, breda golvplank, trappor, tak, lampor, badrumsutrustning, kakelugnar, vedspisar, fönster, köksskåp, räcken, snickarglädje ...
Per, Susanna och barnen Lotten, Tomas och Olle bodde tidigare i ett gammalt hus i Hallsta. De gillade kåken skarpt, men det var i stort behov av renovering och när de kom över tomten vid sjön Ämmern sjösattes projektet: att bygga nytt av gammalt.
Detta var i början av 90-talet och Per arbetade som kakelugnsmakare, for runt mycket i länet och hade många kontakter inom byggbranschen. Han fick uppdrag att till exempel plocka ned en kakelugn i ett hus som skulle rivas eller renoveras och förhörde sig snabbt: "Ska ni kasta golvet, kan jag köpa det? Den där vedspisen i boden, är den till salu?"
Under ett år var Per tjänstledig och det tog honom tre månader att samla ihop allt material till det hus han och Susanna hade ritat. Sedan följde ett mödosamt arbete som Per minns med ett plågat ansiktsuttryck. Allt skulle tas ned till trärent, renoveras, märkas och systematiseras. Husdelarna lagrade han i en hyrd lada innan snickare kopplades in för att slutföra projektet.
Självdrag är visserligen nyttigt på många sätt, men gamla kåkar är inte särskilt hyggliga ur ekonomisk synvinkel. Hur skulle man lösa den ekvationen? Svaret är ekofiber, pulveriserat tidningspapper, som finns insprutat i ytterväggarna. (Se faktaruta).
Besökarens blick fastnar ideligen på vackra detaljer i huset. Som de massiva golvlisterna, och taket i övre hallen.
- Ja, det kommer från ett hus som Tekniska verken ägde vid Stångån. Jag fick hela kåken för 500 kronor, minns Per.
Förmodligen är det här projektet omöjligt att sjösätta i dag. Bortsett från Pers alla nyttiga kontakter för att komma över husdelarna är priserna helt andra i dag.
För nu är det så många fler som kommit till insikt om att här finns pengar att tjäna. Och att gammal byggteknik ofta är så mycket bättre än nyfabrikat.
- Jag lärde mig oerhört mycket av det här projektet, och visst var det roligt. Men göra om det ... nä, jag tror inte det!
Sälja har de inga planer på, trots att alla tre barnen snart är utflugna.
Det finns alltför mycket känslor investerade mellan trappor från Kisa och fönster från Vikingstad.