30 rum och kök - men inga fönster

Härifrån skulle det civila försvaret och räddningsinsatserna i Linköping ­ledas av en grupp experter i katastroftider. Byggd under det kalla kriget och tempererat av rysskräckens hotfulla kyla.

Ett kilotungt hänglås plockas bort. Den avskavda, gallerklädda stålporten öppnar sig tungt på långsamma gångjärn. En kylig pust slår emot oss och en rad nytända lampor bryter ett kompakt mörker.

Vi tar två kliv och vandrar in genom en råfuktig och S-formad korridor som slingrar sig ett 40-tal meter in till "Kyrkan". Den vindlande gången ska absorbera trycket från massiva bombexplosioner.

Vi passerar ett vitmålat duschrum för spolning av kärnvapenkontaminerade kroppar och längre in några lufttäta slussar.

Så är vi framme vid "Kyrkan". Ett stort bergrum med en takhöjd på kanske tio meter. Väggar av framsprängt, grått urberg där några avsnitt är strukna med ett lager fläckig cementputs.

Vi står i entrén till den kommunala ledningscentralen. Ett annorlunda "hemma hos" där vi bekantar oss med kanske ett drygt 30-tal rum, kanske tre kök och åtta logement med våningssängar och plats för kanske 40 till 50 personer.

Vi ser också många toaletter, flera duschrum, ett par matsalar, rader av små kontorsrum, ett gäng städskrubbar och kanske några maskinrum med dieseldrivna elgeneratorer och luftaggregat.

Ordet "kanske" är ofrånkomligt eftersom vi inte får svar på alla frågor och det mesta fortfarande är mer eller mindre hemligt och fotoförbjudet när vi visas runt av Kenneth Andersson.

Han är säkerhetschef i Linköpings kommun med en nyckelroll vid krissituationer och ytterst sparsam med information om bergets innehåll.

Uppgifterna om rum, ytor och annat känsligt är den gissande summering som fotografen Tord Olsson och jag gör efter besöket i bilen på väg till Correns redaktion.

Kenneth Andersson berättar att den sista övningen ägde rum 2004. Nu ligger allt i malpåse, men är inte nedlagt. Därför lättstartat om kommunen anser att samhällelig oro kräver en upplåsning av porten in till den skyddande underjorden.

Hösten 2011 är det kanske mest ett historiskt intressant bergshus möblerat i klassiskt kommunalbyråkratisk 60-talsanda.

- Ett slags tidsdokumentation som vi bör bevara, anser Kenneth Andersson.

Efter andra världskriget såg staten ett utökat behov av att kunna leda det civila samhället i krig och beredskap eller vid krissituationer. Då organiserades verksamheten av Civilförsvarsstyrelsen.

- Staten byggde 13 civilförsvarsanläggningar runt om i Sverige i de största städerna. Den här togs i bruk i mitten av 1960-talet, konstaterar Kenneth Andersson och visar oss ett urplockat rum.

Här huserade också Linköpings luftförsvarsgruppscentral (LGC). Ett militärt rapportnav med den tidens mest avancerade elektronik inbyggd i en lång bänk framför ett stort kartbord där läget beskrevs med figurer och noteringar.

Ledningscentralerna skulle stå emot en direktträff av kärnvapen motsvarande den bomb USA fällde över Hiroshima. Statens ingenjörer krävde därför 40 meter berg över huvudet och en stabil berggrund att bygga i.

Hur många meter berg är det?

- Tillräckligt mycket, hävdar Kenneth Andersson.

På utvägen stannar vi för ett avskedssnack i den mäktiga "Kyrkan". Där är "Rökning tillåten" enligt en noggrant textad lapp som vi tidigare noterade på väggen i en av de två korridorerna.

Den som ledde oss bort från det allra innersta, kanske hemliga, ledningsrum där staben med experter skulle dirigera sina insatser för vår överlevnad.

Jag plockar upp mobiltelefonen och läser "Ingen täckning".

- Självklart inte. Inte här inne inte, konstaterar Kenneth Andersson.