I dag är det bara Åke Wiman som huserar i 370 kvadratmeter. Sonen Tomas har visserligen flyttat hem på senare år, men bor för det mesta i ett annat, eget, hus på tomten.
Åke och hans fru Anlis köpte huset i Helgerum, i närheten av Gunnebo i Västerviks kommun, 1980.
-- Vad vi tre bröder skrattade när vi fick se det, avslöjar Tomas. Pappa Åke kan inte annat än hålla med, huset såg inte speciellt roligt ut.
Åke och Anlis hade flyttat hem till Sverige från Italien där de bott i många år. De åkte runt och letade efter ett nytt hem. Åke kan inte förklara varför det blev just Västervikstrakten. Det bara slumpade sig så helt enkelt. Tidigare, före Italienåren, hade de bott i Mälardalen.
-- Det var en regnig dag när vi åkte runt här i trakten och letade. Vi hade en heldagsutflykt och hade smörgås och kaffe med oss. Så fick vi syn på det här huset. Det var hål i taket och runt omkring växte stora tistlar. Och på tomten fanns en skylt med telefonnumret till en mäklare i Helsingborg!
Huset blev deras och ett ofantligt jobb startade för att få det beboeligt.
-- Vilket jävla jobb, säger Åke, förmodligen helt sanningsenligt.
Det var nytt tak, puts som skulle bort, extra isolering, ny träpanel...
Vi vandrar runt i den enorma kåken, som innehållit fyra olika lägenheter, och tappar snart räkningen på antal rum, kakelugnar och vedspisar. Åke visar och pekar och berättar den ena historien efter den andra, en del från Italien.
Han arbetade för konfektionsföretaget Hettemarks i Enköping när han blev erbjuden jobb vid företagets anläggning i södra Italien. Han och hustrun flyttade då till Conversano i Apulien och byggde ett hus åt sig. Med till Conversano fanns en del möbler från Enköpingbostaden, till exempel ett runt jättebord med plats för hela tjocka släkten och några därtill.
-- Bordet gjordes på Enköpings snickerifabrik, berättar Åke. I Conversano byggde vi ett rum som skulle passa till bordet.
I dag står det i undervåningen nära det jättestora köket. En stensamling finns mitt på bordet; det är stenar som hustrun Anlis och sonen Tomas samlat genom åren.
Kaklet vid diskbänken i köket är äkta italienskt. Det kommer från ett kaklat bord som brukade stå ute på terrassen i Conversano.
-- Och köksstolarna köpte vi billigt på en marknad och de skulle också med när vi flyttade hem.
-- Jag blev rätt bra på italienska. Det roligaste var när jag kunde komma på min sekreterare med grammatiska fel.
För några år sedan gick Anlis bort och Åke bor ensam kvar i huset. Men med Tomas i närheten blir det inte ensamt ändå. Och här finns plats för att ta emot besök av de andra barnen och barnbarnen.
Gästrummen på övervåningen är många.
För att komma dit går vi igenom en hall, som en gång varit en separat in-gång till en av lägenheterna. "Det här är svalen", säger Åke och avslöjar ett göteborgskt förflutet.
-- Min morfar och hans bröder hette Karlsson och var från Småland, berättar Åke och ger oss en ny historia. Bröderna Karlsson for till USA och när de kom hem så småningom igen hette de Kennedy.
-- Min morfar, Otto Kennedy, bosatte sig i Göteborg och blev specerihandlare. De där röda möblerna är från hans tid. De tillverkades i Lindome utanför Göteborg.
Det finns andra spår från Otto Kennedy. Stuckaturen i vardagsrummet är från matsalstaket i morfars hem.
I huset finns inte bara ärvda möbler utan många auktionsfynd. Tiokronorsmöbler, säger Åke. Det är soffor som klätts om och bord som fått sågats till för att stämma in i övriga möblemanget. Dörrarna på nedervåningen har också sin speciella historia.
-- De kommer från en disponentvilla i Västervik. Vi skulle dit med en snickare för att egentligen köpa en trappa. Vi kom hem med dörrar och all panel till vardagsrummet. Vi hade ingen aning om panelen skulle räcka, men det gjorde den på decimetern.
I ett arbetsrum står ett stadigt, stort skrivbord.
-- Från mammas arbetsplats på en bank i Tranås, berättar Tomas som kommit in lagom till att pappa Åke genomfört fredagens rundtur med dammsugaren och artigt bett fotografen plocka upp sina stora kameror från golvet.
Det är lite småkyligt ute men varmt inomhus.
-- Åtminstone i vissa rum, säger Åke. Jag värmer upp de rum där vi brukar vara. Men nu ska jag ut på min dagliga promenad.
Så försvann han ut i vinterdiset, bort mot havet.
vi kikar in hos ...