Katter delar in mänskligheten i två läger. Antingen gillar man dem eller också gillar man dem inte. Ingen tycks ha en ljummen inställning. Jag har haft katt i hela mitt liv och skulle inte vilja leva utan detta egensinniga, vackra och värm-ande husdjur.
Vi kattälskare vet att de är utpräglade personligheter, även om kattbelackarna nog vill hävda att alla är lika opålitliga.
Gammeltanten Elsa och tonåringen Sören är lika såtillvida att de själva bestämmer när det ska gosas. Att tvångsgosa med Elsa är som att mucka med ett lejon. Sören finner sig, om än med avsmak i blicken och kroppen spänd som en stålvajer i väntan på språnget som ska befria honom från smetandet.
Men Astor är som ingen annan. Honom kan jag ropa på från soffhörnet så kommer han travande. Jag klappar där jag vill ha honom, på magen, eller bredvid mig. Tjänstvilligt lägger han sig där. Som en stor brummande värmedyna. Varje kväll när jag kommer hem från jobbet möter han mig med ett kärvänligt jam och en benstrykning i hallen.
Och så är han den enda katt jag känner som går omkring och spinner av ingen synbar anledning alls. Bara så där. (Ett amerikanskt företag erbjuder sig att klona ens kisse för 30 000. Hade jag slantar skulle jag låta massproducera honom på stört!)
Som äldsta individ av hankön i huset har han gentlemannamässigt tagit på sig försörjningsbördan. Vad gäller möss. På hans hälsningsmjau när han kommer innanför kattluckan hör jag om han är tom eller full i munnen. Lyckligt söker han upp mig och placerar månadshyran (död eller levande) framför mina fötter. Jag vet inte om han tänker sig att jag ska göra pytt av gnagarna och servera barnen. Själv äter han dem aldrig.
Vem behöver köpa konstruerade äckelpryttlar i plast till halloween?
HEM-
LIKT