Det är när vi är små och gamla som vi behöver de bästa människorna runt oss. Människor som ser och förstår våra behov trots att vi inte kan uttrycka dem. Många av de bäst lämpade har också dessa jobb, trots att de är underbetalda och har låg status.
När jag blir gammal och inte kan ta hand om mig själv vill jag bo hos Elisabet. Hon är sjuksköterska på ett av Sveriges bästa, nyligen premierade, äldreboenden. Elisabet älskar de gamla och hon älskar sitt arbete.
"Många gamla har med sin livsvisdom så oerhört mycket att ge oss yngre, både emotionellt och socialt. Dessutom är det intressant att arbeta med gamla rent medicinskt, eftersom de ofta är multisjuka. Det går inte att ställa en diagnos, du måste se till hela människan."
Trots att Elisabet arbetar på ett av de bästa äldreboendena är hon inte nöjd. Långt ifrån nöjd. Hon vill så mycket, men går ofta på knäna av arbetsbörda och frustration. Chefen tycker att hon är en bråkstake. Elisabets ögon sprutar eld när hon över en middag ger exempel på hur det kan gå till:
* Den som ligger sist i frukostkedjan och först i lunchkedjan får sin frukost 10.30 och sin lunch 11.30.
* Ibland får de gamla inte duscha på två veckor. Om Elisabet stannar kvar efter arbetstid för att hjälpa en gammal kan enhetschefen säga: "Du tror väl inte att du får extra betalt bara för att du duschar Greta utanför ordinarie arbetstid".
* Få gamla människor tycker om pasta. Ändå får de det ständigt och jämt. På fredagskvällar är den stående menyn risgrynsgröt. Varje vecka.
* Stimulans och förströelse är det tunnsått med. En gång i månaden kommer en andlig grupp och sjunger Pärleporten. Men alla som inte gillar andliga sånger då?
* När en gammal ska till sjukhuset får inte en anställd följa med för att tala för den gamle och hålla handen. Det blir enligt enhetschefen för dyrt när den anställde ska ta taxi tillbaka till jobbet. När Elisabet protesterar: "Men hon har ju ångest!" svarar enhetschefen: "Finns det inget mer vi kan göra medicinskt då?"
Men viktigast av allt: Ingen ska behöva dö ensam, tycker Elisabet. Chefen tycker att det blir för dyrt att ta in extrapersonal som kan hålla handen under livets sista flämtande timmar. De anhöriga kan sköta det. Men alla har inte anhöriga, alla anhöriga vill inte och ibland vill den döende hellre ha någon i personalen hos sig.
Så här resonerar Elisabet: "Många äldre är beroende både fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt när döden står för dörren. Särskilt svårt är det för dem som känner att de har mycket ouppklarat. Det sista du gör i livet är att dö, och vi har inte rätt att ta ifrån dem möjligheten att dö trygga, med en hand att hålla i. Oavsett om en anhörig orkar vara med eller ej. Det är sällan så fint att dö, som tv och filmer målar upp. Det är ofta mycket ångest, andningsuppehåll, rossel och ofrivilliga muskelryckningar. Ingen anhörig ska behöva uppleva det, om de inte orkar."
När jag blir gammal vill jag bo hos Elisabet. Hon har modet att se de självklara mänskliga behoven. Och hon har orken att fortsätta bråka. Åtminstone ett tag till.