Säg den som inte stött på tumstocken under sin levnad. Alltid i kökslådan, eller den där bra-ha-lådan, och självklart innehåll även i den mest rudimentära verktygslåda.
Och säg den som inte brutit av minst en tumstock vid hopvikningen eller den spännande svajfaktortesten.
Det finns bara en tillverkare av tumstockar i Norden, Hultafors AB i Västergötland, och även om inte tumstocken direkt ger intryck av högteknologi är tillverkningen så pass hemlig att vi efter några samtal med "stock"-tillverkaren ansåg det meningslöst att besöka fabriken. Vi ville ta bilder av hur det går till i produktionen och beskriva hur denna vardagsvara förädlas från den fällda glasbjörken till den måttsatta hopfällbarhet som har en egen ficka i varje snickarbyxa värd namnet.
Men si det var inte så enkelt. Varje bild skulle godkännas av fabriksledningen och då var ändå de scener vi skulle få ta bilder av begränsade av sekretesskäl. Fabriken i Hultafors klarar nämligen av priskonkurrensen från låglöneländerna tack vare en högt specialiserad produktionsteknik och den kunskapen vill man behålla för sig själv. Men den kunskapshungrige behöver inte förtvivla, en enkel internetsökning på "tumstock" gav 6 710 träffar, alltifrån byggvaruhus som säljer verktyget till en handledning om hur man gör en sadelinpassning med hjälp av det.
I Chalmers magasin från år 2002 sägs tumstockens fader vara Karl-Hilmer Kollén från Orust. I slutet av 1800-talet ställde övergången till metersystemet till det för alla i byggbranschen och Karl-Hilmer uppfann då en rak linjal där både millimeterskalan och tumskalan fanns tryckta parallellt. Med hjälp av en skjutbar hylsa, som på en räknesticka, kunde man då direkt översätta de olika måttsystemen till varandra. Kollén kallade uppfinningen komparationslinjal, fick patent på den och startade 1853 tillverkning i Stockholm med hjälp av det svindlande startkapitalet 5 000 kronor som för övrigt kom från en dam i England.
Men linjalen var lång och otymplig att använda och Kolléns nästa snilleblixt var att göra den hopfällbar. Ingen helt ny idé i sig, men lösningen, med en led som var lätt att böja och låste sig i utfällt läge, var så fulländad att den står sig oför- ändrad än i dag. Efter en tjugoårs sejour i Göteborg flyttades tumstockstillverkningen till Hultafors år 1907 där det fanns både vattenkraft och järnväg och där har fabriken blivit kvar.
Att tumstocken inte konkurrerats ut av modernare måttband beror säkert på "stockens" mångsidighet och tålighet. Man kan mäta vinklar med den till exempel och vika lustiga geometriska figurer då man står och pratar mellan hammarslagen. Den är fin att peka med om man fäller ut en led och med alla utfällda kan vem som helst leka svajmasttestare eller imitera träd i storm tills den plötsligt går av med en smäll och en ofelbar snopenhet som bieffekt. Och variationerna hur man kan vika de olika lederna i förhållande till varandra är i det närmaste oändliga för att inte tala om hur fint man faktiskt kan klämma sig med blodblåsor som följd om man beter sig riktigt klumpigt och korkat. Jag har själv blivit vittne till sådana överraskande effekter på nära håll och aldrig upphört att imponeras över tumstockens mångsidighet att låta sig utnyttjas till så oändligt mycket mer än den trista nytto-aspekten. Jag menar, hur kul har man med en hammare eller en skruvmejsel då man inte spikar eller skruvar? Och hur många kan egentligen spela såg? Tumstock kan vem som helst vika utan förkunskaper, det kallar jag genialt.